1.12.2

News

mar 18, 2016
Kategoria: General
Napisał: czilboj

Deras underkläder kommer i en stor mängd olika varianter, färger, former, storlekar och modeller. Detta är för att det ska finnas något som passar alla. De har satsat på att ha hög kvalitet på sina varor och trots detta hålla låga priser. De har försökt bygga ett sortiment baserat på underkläder som ”ser bra ut på alla”. Sexiga underkläder och kläder online till Sveriges billigt priser! klicka här

CMS - 1.12.2 - Kolonia
 

Vart är psykiatrin på väg?

"Vart är psykiatrin på väg?"
Möt psykologen Alain Topor

Text o. foto Lars Lejring

- Under en tjugoårsperiod har flera av oss inom psykiatrin lärt oss att se patienterna som mångfacetterade och sociala individer. 
Vart är vi nu på väg? Går mentalvården mot snuttifiering..? 
Det frågar sig psykologen Alain Topor, när nu psykiatrireformen leder till en mer utpräglad uppdelning i en medicinsk och en social bit.


- Patienten skall först vara psykiatrins renodlade angelägenhet. Bli medicinskt färdigbehandlad, vad som nu menas med det. Sedan skall socialtjänsten ta över. Men kommer samarbetet att fungera? Och vill vi ha en psykiatri som i första hand blir en medicinsk angelägenhet?

 alain.JPG (11264 bytes)

Socialt utbud
- Det positiva med psykiatrin är att den faktiskt under de senaste åren utvecklat ett socialt utbud. Vi har börjat betrakta patienten som en social varelse - även när han är som mest psykotisk, säger Alain Topor, som arbetar som chef för forsknings- och utbildningsenheten inom Västra Stockholms sjukvårdsområde. För närvarande är han även anlitad av Psykekampanjen.
Topor relaterar till sina egna erfarenheter, bland annat sitt tidigare arbete inom Enskede-Skarpnäcks psykiatriska sektor i Stockholms södra förorter.
- Det började med att jag blev delaktig i chefsöverläkaren Filipe Costas planer på att förändra sektorns verksamhet mot en större öppenhet. Projektet lät väldigt intressant, och det ledde till att jag sedan kom att jobba inom sektorn under nästan tio år.
langbro.JPG (14895 bytes)
En av de gråtrista fasaderna på Långbro mentalsjukhus utanför Stockholm strax innan den jämnades med marken för gott.
Det var i den här miljön som Alain Topor inledde sitt samarbete med chefsöverläkaren Filipe Costa.
Normala villkor 
De viktigaste övergripande målsättningarna som ställdes upp för Enskede-Skarpnäcks verksamhet har Topor listat upp i sin bok "Socialpsykiatri i utveckling":
Man ville undvika att patienten blev intagen inom den slutna vården och om han ändå blev intagen så skulle vårdtidens längd begränsas. 
Villkoren på slutenvårdsinstitutionerna skulle göras så normala som möjligt, och patienten få hjälp på vägen tillbaka till livet utanför den slutna institutionen. 
- På Enskede-Skarpnäck fick jag vara med om att försöka se varje individ som en berättelse, och det har varit en stor glädje för mig. 

- Egentligen är varje människa flera romaner; det finns många historier, som kan skrivas på flera olika sätt. 
- Vi unnade oss att tillsammans med våra patienter skriva deras romaner.
Patienten som symtombärare  
- Eftersom var och en i personalgruppen skrev utifrån sitt unika perspektiv, så kunde en och samma patient bli upprinnelsen till flera helt skiftande berättelser. Det vävdes ihop sammanhang och patienterna växte fram som mångfacetterade individer, sedda från olika utgångspunkter. Det var oerhört spännande för oss att arbeta så. Jag tror att patienterna som jag mötte, och de som berörs av Enskede-Skarpnäcks nuvarande verksamhet upplever det samma.

Topor säger att det omvända synsättet är att reducera patienten och se honom bara som en symtombärare. Han kommer då att bete sig som ett symtom och bekräfta för personalen att han är ett symtom. 
- Då kommer de att betrakta patienten ännu mer som ett symtom. Denna typ av romanskrivande är mindre roligt än de romaner vi ägnade oss åt.
costa.JPG (11517 bytes)
Filipe Costa inledde 1986 arbetet med att i grunden bygga om strukturen inom Enskede-Skarpnäcks psykiatriska sektor utanför Stockholm. Då hade redan tre avdelningar lyfts ut från Långbro mentalsjukhus. Syftet var att täcka upp patientens behov även utanför institutionens väggar. Det lades upp en helt ny personalpolitik som helt förändrade arbetsfördelningen och rutinerna.
Personalen, som tidigare inte haft någon möjlighet att överblicka sin arbetssituation gavs betydligt större möjligheter till delaktighet i vårdplaneringen.
I sin syn på patienterna förklarade Costa  att man inte kunde rangera in människors lidanden i psykiatriska sjukdomsbegrepp utan att beakta politiska, sociala och kulturella faktorer. Det är ingen individuell egenskap att ha en psykiatrisk sjukdom. Det själsliga lidandet bör i stället definieras som en angelägenhet för psykiatrin på ett mellanmänskligt plan; i mötet mellan den psykiskt lidande och omvärldens krav.
Mångfacetterade individer
Den första inblicken i psykiatrin fick Alain Topor på sjuttiotalet när han började som skötare inom den slutna psykiatrin. Senare arbetade han som familjebehandlare inom socialtjänsten. Ett arbete som han bedrev parallellt med journalistisk verksamhet. 
Bland annat var han en av de drivande krafterna bakom den satiriska och kritiskt samhällsgranskande tidskriften ETC. Ett av många reportage av honom skildrade den smygande fascismen i Frankrike, där han är född. Den journalistiska verksamheten avlöstes av psykologistudier. Men skrivandet har han inte släppt. 
Under många år har han i oftast tillspetsade debattartiklar lyft fram frågor som berör människor i psykisk kris - och de som är satta att hjälpa dem.
Redan under åren som psykologistudent reagerade han mot att akademikerna inom mentalvården alltför lätt hamnar i teoretiserande. Utbildningen gjorde honom besviken.
- Jag som trodde att det skulle handla om en blandning av filosofi och praktiskt liv. Men de två första åren bestod mest av statistik, fysiologi och olika testvarianter. Av någon anledning läste jag ändå vidare. Men egentligen tror jag att man måste se på människan i ett vidare perspektiv än vad psykologutbildningen erbjuder om man skall ha en chans att förstå sig på människor.
Som skribent har Alain Topor ofta lyft fram den viktiga  men ofta förbisedda   insats som görs av mentalskötarna. I till exempel boken "Mentalskötare - ett yrke i förändring" låter han några personer ur denna yrkesgrupp komma till tals. Han betonar att skötarna är de som lever närmast patienterna, och därför besitter kunskaper som psykiatrins ansvariga borde vara mer lyhörda inför. De vetenskapliga perspektiven och metoderna upplever han däremot som statiska och ibland direkt räddhågade.
Sanning
- Väljer vi att se till exempel schizofreni som en obotlig sjukdom, ja då kan ju ingen komma och klandra oss för uteblivna resultat. Men det är min övertygelse att vetenskapen kan vara något mycket mer. Jag tror faktiskt att det är nödvändigt att anlägga ett bredare perspektiv. 
- Visst kommer din patient att skapa någonting tillsammans med dig om du gör som Freud; lägger patienten på en soffa, ber honom stirra framåt och prata medan du bara harklar dig och hummar. Men du kan inte säga att det är någon djupare sanning som kommer fram. Det är den sanning som kommer fram när en människa ligger på en soffa och någon sitter bakom ryggen och hummar — men inte mer. Och om du tar samma människa och till exempel låser in henne på en sluten avdelning och ger henne hundra milligram nånting i rumpan då och då, ja då får du en helt annan historia. Vilken metod man än väljer, så får man fram en sanning. Men det jag vill komma till, är att jag föredrar mångfacetterade sanningar.

Alain Topor anser att det är hög tid för psykiatrin att bryta med den opersonliga attityden till vårdbrukarna. 
- Distansen är det allmängiltiga tecknet på att man besitter professionalitet. Många tror att de skall vara som objektiva laboratoriearbetare. Men i min forskning tycker jag mig märka att det händer något positivt när vårdpersonalen trots allt kliver ur ramen och blir äkta. Det är underligt och synd att det skall vara så jäkla förbjudet.

Vad botar?
En intressant grupp för Topors forskning är de patienter som det enligt vetenskapen borde gå illa för men som mot oddsen ändå blir bättre.
- Hur kommer det sig? Låt mig börja med att säga så här; vad som är outhärdligt för oss som har utbildat oss på högskolor och har anammat en viss teori, det är att de med helt andra teorier än våra faktiskt också botar.
- Inte bara psykoanalytikerna och medicinarna har framgång. Till och med Frälsningsarmén botar. Hur är det möjligt? Troligtvis är det inte det som vi tror att vi gör som botar patienterna, utan något helt annat. D
et borde vi lyfta fram, men det är alltför sällan vi gör det. För att ta ett exempeljag tänker på Barbro Sandin, en kvinna som jag tycker är värd all beundran. Är inte hon en person som har vågat kliva utanför de konventionella ramarna, och därmed också nått bra behandlingsresultat?
- Men jag tycke
r att det blir lite problematiskt när jag läser hennes doktorsavhandling. Ingenstans kan jag hitta det jag läst i tidningar och hört talas om. Nämligen att hennes patient Elgard Johnson tidvis bodde hemma hos henne och att hon inte ens var färdigutbildad när hon började behandla honom. Då tänker jag, varför skriver hon inte om detta och annat konkret hon har gjort.
- I stället läser jag sida upp och sida ner om en massa teorier, som ju egentligen är rätt ointressanta eftersom ingen efterlever dem. Har vi inte ett problem här? Alla friare aktiviteter förpassas till något man inte skall prata om. Så när Barbro Sandin doktorerar snöper hon sig och förtiger bland det mest skapande hon har gjort.

Ointressanta teorier 
- Jag hoppas att folk inte tycker att jag är för förmäten, och att jag vill hacka på henne som person. För det jag vill säga är bara det att teorierna inte får bli en boja. Man måste vara personligt närvarande och ha ett äkta engagemang, och det har ju Barbro Sandin. Men varför är vi så rädda för att berätta om stunderna när vi går utanför de konventionella reglerna? Är vi kanske rädda för att inte bli tagna på allvar som terapeuter och behandlare?

I Alain Topors forskning som berör patienter som oväntat blivit bättre, säger de väldigt ofta att de har haft någon som har trott på dem. Någon har funnits där i deras omgivning.
Ofta är det någon person ur de icke-akademiska yrkesgrupperna som ger sig tid att lyssna och också bjuda lite på sig själv. Ibland handlar det om någon som inte ens är professionellt knuten till psykiatrin. 
Topors forskning handlar också om vad som händer när en människa i kris första gången får kontakt med vården.
- Det inledande mötet med psykiatrin är oerhört betydelsefullt. På min enhet har vi tittat på hur det ser ut konkret, moment för moment. Första mötet för patienten, första mötet för de anhöriga. 
- Det förekommer sällan våldsamma fysiska övergrepp. Men det som pågår, och som också är att betrakta som ett övergrepp, det är väntan. Som patient får man verkligen vänta. Akutvården erbjuder människor i kris ett jäkla långt sittande och väntande på de korta stunder då personalen erbjuder sina samtal, tar sina prover och gör sina bedömningar.
- Vi har också noterat att patienter upplever sig som övergivna när de skrivs ut. Men samtidigt sker det något bakom kulisserna, något som ingen pratar om. 

Möten
Det handlar om patientens relation till slutenvårdspersonalen, de människor som patienterna står nära när de är inlagda och mår som sämst. Vi har konstaterat att denna personal ganska ofta träffar patienterna efter utskrivningen. Ofta trots att man inte får göra det. Det kan ta sig många former, men oftast går det till så att patienten ringer upp avdelningen. Slutenvårdspersonalen är ju tillgänglig dygnet runt, så patienten kan ringa närsomhelst. Kanske på natten, när han vet att en skötare som han tycker lite om är i tjänst.
- Det kan bli timslånga samtal och det hjälper patienten. Det händer också att patienter, fast de inte är inskrivna, kommer till avdelningen för att vistas där alltifrån en timme till en hel natt. För där finns människor som har stått ut med dem när de har mått som sämst. 
- Det finns faktiskt en enorm flexibilitet i slutenvården, som jag tror att få har sett. En fördel är att den inte är låst av de bestämda tider som präglar den traditionella öppenvården. Vi har också sett att slutenvårdspersonalen besöker utskrivna patienter i deras hem. Och allt detta sker alltså i viss utsträckning i smyg, för normalt måste man ta vårdavgifter.

- Men inte kan man ta betalt från någon som mår dåligt, och som trots allt ändå harlyckats etablera en mänsklig relation. I det läget är det svårt att be att få titta på patientkortet och börja ta betalt.
- Vi har upptäckt att skötarnas verksamhet mycket radikalt minskar slutenvårdsintagningarna. Landstingen tjänar stora pengar på detta. Men ibland är skötarnas verksamhet motarbetad av överläkare och sektorsledningar.
 Man kan tycka att det är underligt, när en praktik som visat sig vara oerhört effektiv motarbetas. Möjligen beror det på att det är den personal som står längst ner i hierarkin som står för den. Man förväntar sig inte att de skall kunna göra ett bra jobb på egen hand och de kanske inte heller har ett språk för att uttrycka sin verksamhet i jättesnygga termer.

En annan del av Alain Topors verksamhet försöker kartlägga vad som kommer att hända med patienter, anhöriga och personal nu när psykiatrireformen trätt i kraft.
- Vi gör mycket avfotograferingar av nuläget, för att sedan kunna följa upp det hela. Det är oerhört komplicerat för det händer så mycket samtidigt, så man kommer egentligen aldrig att få vetskap om vad som beror på vad. Men väldigt förenklat kan jag säga att jag är rädd för att nydanandet kan komma att få väldigt tråkiga följder för patienterna under den tid de tillhör psykiatrin.

Topor är kritisk till den av psykiatriutredningen förordade gränsdragningen mellan psykiatrin och socialtjänsten. Alla de verksamheter som skapats som uttryck för patienten som social varelse, den så kallade mellanvården, skall nu gå över till socialtjänsten. Han tror att psykiatrin mer än tidigare kommer att betrakta psykotiska patienter som biologiska, kemiska och genetiska produkter.
- Psykiatrin renodlas, blir åter till en medicinsk specialitet. Då blir det mediciner, elbehandling, inlåsning och förvaring på "specialicerade" enheter. När patienten blir bättre - det blir de flesta, hur behandlingen än är upplagd, enligt Topor - så är det dags att bli skickad till socialtjänsten.

Soptippstänkande
- Det är lite av soptippstänkande. Nej, missförstå mig inte nu. Jag har faktiskt högre tankar om socialtjänsten, än att den skulle vara en soptipp. Men visst är det en märklig uppdelning? Och den skrämmer mig...
- Doktorerna kommer fortfarande att ha makten. De kommer att bestämma om patienten är psykiatrins eller socialtjänstens angelägenhet. En avgörande makt, med andra ord. Och det finns ingenstans där du kan överklaga, trots att det handlar om livsavgörande beslut. Strider inte ett sådant förfarande mot svensk grundlag? 
- Det pratas inte om orsaken till att vi sektoriserar och psykiatrireformerar, fortsätter Alain Topor. Han anser att det beror på att mentalvården har misslyckats. 
- Psykiatriutredningen är ju en motorsågsmassaker av psykiatrin. Därför finns det all anledning att fundera över vad vi har att föra vidare till socialtjänsten. 
Topor undrar varför den part som har misslyckats med sitt uppdrag skall börja undervisa den part som ännu inte har hunnit att göra det.

Självkritik
- Skall psykiatrin undervisa i konsten att misslyckas ännu mer, eller...ja, jag fattar inte riktigt...det finns ett problem där. Som man borde fundera över, i alla fall.
- Ett självkritisk diskussion inom psykiatrin är extra viktig eftersom samarbetet mellan socialtjänsten och psykiatrin till nittionio procent handlar om att det sociala skall lära sig av det medicinska. Jag har nästan aldrig stött på att man säger tvärtom; att socialtjänsten utbildar psykiatrin. Det är lite märkligt, för om man skall prata om samarbete så måste man tala om ett ömsesidigt givande och tagande.    
- Om samarbetet innebär att socialtjänsten och hemtjänsten i första hand skall ta över psykiatrins metoder, så handlar det inte om samarbete, utan om underkastelse. Vi kan i och för sig ha underkastelseavtal, det är helt okej, men nu talas det faktiskt om samarbete. Och vi måste ta språket på allvar. 
Vad skulle då socialtjänsten kunna ge psykiatrin?
Till exempel tycker Topor att hemtjänstens folk har mindre av distans till de personer, med eller utan svåra psykiska problem, som de är satta att hjälpa. Hemtjänsten är nära, de är inne i vardagen, de berättar om sig själva. Det blir ett mänskligt möte. Inte villkorslöst, men det blir ett möte. 
- Ett ord som jag stött på hos hemtjänstpersonal är "lirka".Vad betyder det att lirka? Att lirka för dem är att ge någonting och få något tillbaka. Okej, jag hjälper dig och du hjälper mig. Det här är en hållning som är intressantare och mer komplex vad man vid första ögonkastet kan tro. I alla fall tycker jag att den är väldigt spännande.
Tankarna kring detta utvecklar Alain Topor i sin bok " Lirkandets svåra konst".

Några arbeten av Alain Topor:
Alternativ till psykiatrin : en antologi om arbete, hälsa, makt och motstånd / Filipe Costa och Alain Topor (red.). 1983
Pockettidningen R: 2.1983  Cavallo Marco spränger murarna. Ett reportage från Italien om hur höga murar forcerats och låsta dörrar brutits upp på mentalsjukhusen.
Mentalvård i frihet. 1985 
Dagarna med EMMA: socialt arbete med ensamma människor. 1985 
EMMA: en studie i brott mot den psykiatriska vårdens och socialtjänstens traditionella arbetsmetoder. 1987 
Vårdbiträdenas samlade tystnader.  Stockholm, 1987
Hemtjänsten, människor och psykiska problem: vårdbiträdenas samlade tystnader. Illustrationer: Ulf Lundkvist 1988
Tvetydighetens tid.  Stockholm, 1988
Hemtjänsten, människor och psykiska problem.  Solna, 1990
Mentalskötare.  Johanneshov, 1991
Socialpsykiatri i utveckling : kontinuitet, tillgänglighet och helhetssyn : fallet Enskede-Skarpnäcks psykiatriska sektor / Alain Topor.1993
Hemtjänsten, människor och psykiska problem.  Stockholm, 1994 
Hemtjänsten : kunskap och erfarenheter : lirkandets svåra konst.  1995 
Psykiatri i socialtjänsten. Alain Topor (red.), Gert Knutsson. 1996
Krisverksamheten för nyinsjuknade patienter med psykosproblematik inom Hässelby-Vällingby psykiatriska sektor.  Stockholm, 1996 
Mellanvårdens mångfald.  Stockholm, 1996
På patientens planhalva. Stockholm, 1996
Att återhämta sig från svåra psykiska störningar.  Stockholm, 1997
Socialt perspektiv på arbetet med psykiskt störda.  Stockholm, 1997
En reform på väg.  Stockholm, 1997
Perspektiv på psykiatrireformen. Landstinget, Västra Stockholms sjukvårdsområde, 1998
Återhämtning från svåra psykiska störningar.  Stockholm, 1998 
Perspektiv på psykiatrireformen.  Stockholm, 1998
Avhospitaliseringens följder.  Stockholm, 1999 
Människor med svåra psykiska störningar kan återhämta sig. Bromma, 1999

Artikel av Alain Topor i tidskriften Socialpolitik: http://www.socialpolitik.com/943/94317.htm  

© text/fotografier Lars Lejring
Spegeln februari 2000

Previous page: Behandlingsmetoder vid schizofreni  Następna strona: Ensam igen.