1.12.2

News

mar 18, 2016
Kategoria: General
Napisał: czilboj

Deras underkläder kommer i en stor mängd olika varianter, färger, former, storlekar och modeller. Detta är för att det ska finnas något som passar alla. De har satsat på att ha hög kvalitet på sina varor och trots detta hålla låga priser. De har försökt bygga ett sortiment baserat på underkläder som ”ser bra ut på alla”. Sexiga underkläder och kläder online till Sveriges billigt priser! klicka här

CMS - 1.12.2 - Kolonia
 

Texter - och ett nytt sällskapsspel - av Göran Wassby

Texter - och ett nytt sällskapsspel - av Göran Wassby

Göran Wassby är författare och kulturarbetare i Malmö. Genom åren har han varit delaktig i en hel rad intressanta kulturprojekt. För närvarande är han i slutarbetet med ett sällskapsspel - Hospital - där miljön är ett mentalsjukhus. Vi anar att spelarna kommer att få agera i en absurd och burlesk miljö. Om det nya spelet säger Göran Wassby:

Hospital är ett sällskapsspel, som utgått från Monopol. Här är det skötare som spelar om patienter. Målet är att ta över hela psykiatrin. Sålunda är gatorna utbytta mot mentalsjukhus, där det gäller att bygga avdelningar och kliniker. Banken har blivit samhället varifrån patienterna hämtas. Varje gång en skötare passerar intaget får han 4 nya patienter. Stationerna i Monopol är här olika basenheter såsom tvätt, kök,
arbetsterapi, apotek och ECT-central o.s.v
Det är ingen risk att någon hamnar i fängelse däremot kan vederbörande få en omgång på isoleringen... Korten Chans och Allmänning har i Hospital blivit "Valium" och "Hibernal" och de korten beskriver olika situationer som kan tänkas uppstå i sluten
psykiatrisk vård. Målgruppen för Hospital är i första hand vårdstuderande men även
personal, patienter och övriga intresserade kan få stort nöje av Hospital.
Spelet som görs i en begränsad upplaga beräknas kosta omkring 400 kronor +
frakt och kan beställas genom durutti@algonet.se

När vi på redaktionen för Spegeln hade Göran på tråden passade vi på att fråga om han hade några nya texter på sin hårddisk. Efter några dagar damp det ner fyra små stycken i vår e-postlåda, så håll till godo...
Ps. Läs också presentationen och en recension av Görans bok "Telluskliniken" under Spegelns rubrik "Litteratur".  

Den verkliga konsten
Alltsedan mina steg var kortare har jag närt denna förmåga till sublim
konstupplevelse. Jag har rest runt till alla Europas muséer. Sett Louvrens
alla gömmor, gått på National Gallerys alla parkettgolv, upplevt alla Tate
Gallerys hemligheter. Jag har varit i Hamburg och Berlin, Wien och
Strasbourg och överallt har jag fått samma konstnärliga upplevelse.
Hemligheten är inte att se på konsten utan på de människor som tittar på
konst. I mitt fall kvinnor. Jag har sett på kvinnor, som har sett på konst,
överallt i muséerna. Jag minns varje ankel, varje knäs yttersta rundningar.
Jag minns alla bröst och alla lårsvall.
Men mest minns jag ansiktena. Djupt koncentrerade på sina ögons intryck
av konsten har det givit mig en sådan inre ro att iaktta dessa kvinnors
konstupplevelser att jag har skapat mig ett eget galleri av upplevelser.
Jag ser på dessa som ser. Jag ser dom och det de ser på. Om det nu är
Tizians "Flora" eller Leonardos "Madonna" är mig likgiltigt. Huvudsaken är
att jag ser.
Min egen hjärna är som ett album att bläddra i. Konstnär för konstnär
och deras iakttagerskor. Min hjärna och jag plöjer fram genom
konsthistorien. Vi har verkligen sett.
Som ett par sandaletter i Provence. Hur de lätt klapprade utmed Renoir
och Monet. Hur tånaglarnas yttersta mantlar var målade i lättrökt rosa.
Dessa små fötter, vid pass storlek 38, var som om de vore en gudinnas. Så
perfekta och så gudomliga. Så lättrörliga när de dansade utmed Eremitaget i
S:t Petersburg eller stegade i Ny Carlsberg Glyptoteks trappor vid H C
Andersens Boulevard i Köpenhamn.
Konsten tenderade att överskrida alla gränser. Fasta som inbillade. Och
jag blev ett med dem. Jag började att systematiskt gå på
konstutställningar. Gärna samma fast vid olika tidpunkter. Helgerna kunde
vara särskilt gynnsamma. En sidenstrumpas mjuka hölje runt en präglad vrist
framför en Constable kunde när som helst få mig till en inre upplevelse,
som jag tror ingen varit i närheten av. Om det är sant som det är sagt; att
konst kan framkalla orgasm, är jag beredd att vittna om mina upplevelser
och om mina konstuppleverskor.
Konsten är till för att avnjutas på avstånd. Nära som långt. Det finns en
gyllene regel:
"Se men inte röra". Jag har ofta varit som i ett Strindbergskt upprört hav
när jag varit på väg hem från tavelskåderskorna. Upprörd över att ha varit
dem så nära och samtidigt så långt ifrån.
De för att njutas och jag för att njuta. Ju mer jag smakar på dessa ord
desto nöjdare blir jag.
Det är i sanning en verklig konstupplevelse!

Familjeterapin...
Terapeuten: - Välkommen! Slå Dig ner. Är inte din man med?
Eva: - Nej. Han tyckte inte att han har tid med sådant här. Bjafs kallar
han det. Han tycker förstås att han har viktigare saker att göra. Det
tycker han alltid.
Terapeuten: - Så vad är era problem. Ja vi ska kanske börja med ditt.
Eva: - Han lyssnar aldrig på mig. Ser mig som dum i huvudet och mindre
begåvad. Allt ska ske på hans villkor. Jag ska bara finnas till hands och
inte vill han gifta sig heller. Inte heller vill han gå ut med mig. Han
kräver att jag ska ställa upp på allt han säger och gör. Han är fullkomligt
hopplös. Han bara skriker. Gapar och domderar överallt där han är.
Terapeuten: - Vad är det som gör att du stannar hos honom?
Eva: - Ja. Det måste vara en av de största av gåtor. Vad ser jag i den
mannen? Vet faktiskt inte vad han trollbinder mig med. Han tänker bara på
sig själv och sin plan. Och går inte något som han har tänkt sig är det
alltid någon annans fel. Han är alltid oskyldig. Jag blir så trött på
honom. Och så är det det här med det sexuella. Han vill inte visa sig naken
för mig.
Terapeuten: - Det låter som att din man behöver hjälp.
Eva: - Om du visste vad jag har försökt att få honom att gå i terapi. Men
det är stört omöjligt. Han är friskast i hela världen säger han.
Terapeuten: - Det låter som någon form av megalomani.
Eva: - Vad betyder det?
Terapeuten: - Hybris.
Eva. - Vad är det?
Terapeuten: - Storhetsvansinne. Sedan verkar det vara en stor portion
sjukdomsvinst i det hela också.
Eva: - Vad menas med det?
Terapeuten: - Precis som det låter. Han försöker vinna fördelar.
Eva: - Ja. Det gör han hela tiden.
Terapeuten: -Har ni något samliv?
Eva: - Det är inte mycket. Han är så svår att förstå sig på. Ibland har jag
tänkt att om vi bara gifte oss så skulle jag och han få en bröllopsnatt och
då. Då!
Terapeuten: - Varför vill han inte gifta sig?
Eva: - Han säger att han redan är gift.
Terapeuten: - Ja men är han redan gift så kan han ju inte gifta sig med
dig. Bigami är inte tillåtet.
Eva: - Han säger att han är gift med Tyskland.
Terapeuten: - Med Tyskland?
Eva: - Ja. Så illa är det.
Terapeuten: - Bryr han sig om dig överhuvudtaget?
Eva: - Ja jag har försökt att få honom att bry sig om mig. Men han har
alltid annat han ska prioritera. En gång när jag kom hem till honom för att
laga middag så körde han ut mig för han skulle invadera Polen.
Terapeuten: - Invadera Polen?
Eva: - Ja och så sa han att det var judarnas fel alltihop. Vi som inte
känner en enda jude!
Terapeuten: - Låter det rimligt att det skulle vara judarnas fel att han
skulle behöva invadera Polen?
Eva: - Han säger att han har fått Försynens gåva. Att om det är något han
ska bli ihågkommen för så är det för den slutliga lösningen.
Terapeuten: - Det här låter inte riktigt friskt.
Eva: - Alla vi umgås med håller med honom. Alla hatar de där människorna.
Trots att ingen av dom känner en enda av dem. Och det måste jag berätta.
Han är författare också. Har skrivit en bok en gång. Jag tycker den är
oläslig. Så det är inte konstigt att ingen har läst den. Tycker jag alltså.
Fast det har jag inte vågat säga till honom.
Terapeuten: - Det låter som din man är i behov av vård. Mycket vård. Om du
vill kan jag ordna en tid hos en psykiater.
Eva: - De håller med honom! Alla mentalsjuka är borta för att göra honom
till lags. De var av inget värde, sa han. Och han säger att han ska göra
likadant med alla som är emot honom. Den enda han beundrar är hans kompis
som han hatar men beundrar för att han känner en värdegemneskap. Han har
också mustasch.
Terapeuten: - Mustasch?
Eva: - Ja min man gick mycket på bio när han var ung. Det var efter han
sett Charlie Chaplin han började med en sådan där liten och välansad
mustasch. Precis en sådan som Chaplin har. Hans kompis har en nästan
likadan. De är väldigt lika. De har bara olika symboler. Och båda två bär
alltid uniform med uniformsmössa. Det är som om de fortfarande låg i
lumpen. Varför kan jag inte få honom att ha vanliga kläder?
Terapeuten: - Det här låter inte bra. Han borde nog söka sig annat umgänge.
Eva: - Nej. De umgås inte med varandra. Det är rena kriget dom emellan.
Synd för att de är så lika. De förstår varandra precis.
Terapeuten: - Tar han någon medicin?
Eva: - Inte. Han är vegetarian. Han säger att växtätare är mera uthålliga
än köttätare. Fast sötsaker älskar han. Han kan smälla i sig en hel tårta
själv. Glupsk är vad han är.
Terapeuten: - Varför lämnar du honom inte?
Eva: - Du förstår inte. Förstår inte hur många som har älskat honom. När
han byggde motorvägar och ordnade med jobb.
Terapeuten: - Kan ni inte prata med varandra?
Eva: - Han har synpunkter på allt men han tål inte att någon säger emot. I
hans hus i alperna, när vi har middagar så ska han bestämma vilka som ska
komma och vad det ska pratas om. Han tål inte ens att någon säger något.
Han håller riktiga monologer. I flera timmar sitter han och mässar. Han
brukar hålla på tills han somnar. Då först får vi andra en syl i vädret.
Terapeuten: - Har ni aldrig några trevliga stunder?
Eva: - De enda gånger han är glad är när han får rapporter från Heinrich.
Då ler han och blir på så gott humör.
Terapeuten: - Var bor ni ?
Eva: - I en bunker!
Terapeuten: - I en bunker?
Eva. - Ja kan du tänka dig. Att bo i en bunker. Har ni några andra som bor så?
Terapeuten: - Inte vad jag känner till. Är du säker på att du inte vill att
jag ska tala med teamet om att din man får en tid hos vår läkare?
Eva: - Det går han aldrig med på. Han har så svårt för läkare.
Terapeuten: - Hur vill du att jag ska hjälpa dig?
Eva: - Det finns nog ingen hjälp är jag rädd. Han och jag vi ska ta livet
av oss tillsammans. Det har vi bestämt. Det är enda gången jag har fått
vara med och bestämma något. Han tycker så synd om sig själv för att det
inte har blivit som han har tänkt sig. Och så skyller han ifrån sig. Hela
tiden. Om och om igen.
Terapeuten: - Jag tycker att du ska försöka ta med honom hit nästa gång.
Eva:- Det går han aldrig med på. Och förresten håller han aldrig avtal. Dom
bryter han när det passar. Och så vill han inte ta konsekvenserna av sina
handlingar. Tar aldrig ansvar. Det värsta var kanske när han tog död på sin
hund, Blondie. Den trognaste av alla schäfrar. Han ville prova de där
ampullerna han fått av Heinrich. Om de verkligen fungerar. Ja han ska ge
mig en av de där om vi nu gifter oss. Om du visste vad jag har väntat på
det . På ett riktigt bröllop. Men det blir väl inte i kyrkan utan i
bunkern.
Terapeuten: - Det låter som att han både är farlig för sig själv och andra.
Är du säker på att du inte vill att jag tar upp det på rapporten med vår
läkare?
Eva: - Nej. Jag vill bli hans.
Terapeuten: - Du vill verkligen gifta dig med honom?
Eva: - Ja. Det ska jag ta gift på. Tänk att få stå brud. En gång i livet.
Bara en gång. En enda gång.
Terapeuten: - Är han troende?
Eva: - Ja han säger att han är religiös. Tänk om påven kunde viga oss!
Terapeuten: - Grubblar han mycket över religion?
Eva: - Ja. Han talar hela tiden om Försynen. Och så kampen. Min kamp, säger
han. Och så är han så ledsen över att alla har svikit honom.
Terapeuten: - Vad är då din kamp?
Eva: - Att få stå brud
Terapeuten: - Jag tycker att du och jag skriver ett kontrakt där du lovar
att vara vid liv tills nästa gång vi träffas. Och så gör vi ett nytt varje
gång vi möts.
Eva: - Det tillåter han mig aldrig
Terapeuten: - Din man är mycket märklig.
Eva: - Ja utan honom hade framtiden sett annorlunda ut.
Terapeuten: - Ska vi säga samma tid nästa vecka?
Eva: - Jag måste gå nu för han tål inte att vänta. Han vaknar snart och då
måste jag vara där.
Terapeuten. - Men hur blir det med kontraktet?

Pep talk
- Hej! Det var så svårt att komma ifrån. Du kan inte ana vilka problem vi
har på jobbet. Vi är fullkomligt överösta med jobb och då går den där Eva
och sjukskriver sig! "Jag har ont i magen!". Har du hört sån't gnäll! Anna
och jag får ju jobba halvt ihjäl oss bara för att den där Eva har ont i
magen. Men så är det alltid. Jag får alltid ställa upp! Hur skulle det gå
om jag sjukskrev mig?
Har du förresten hört det senaste? Nu ska dom höja skatterna igen och
minska på bidragen. Hur mycket har dom dragit på din pension? Och hur är
det med ditt bostadsbidrag? Kommer du att klara dig överhuvudtaget? Ja, jag
kan inte hjälpa dig. Känns det bättre nu?
Och i Algeriet sen! Som dom håller på! Ja jag skulle aldrig få för mig att
åka dit. Slår ihjäl kvinnor och barn på löpande band. Snart blir det väl
likadant överallt i dom där länderna. Kommer du ihåg hur de slog ihjäl
turister i Egypten? Det är ju inte klokt! Jag som så gärna skulle vilja åka
dit. Men det vågar man ju inte så som det är.
Mår du bättre nu?
Ja, jag vet inte hur det ska gå. Jag orkar snart inte med jobbet. Alla
nedskärningar och allt snålande. Det går ju ut över patienterna. Undrar
just hur det ska gå med gamla Sverige. Snart blir det väl som i Ryssland.
Vi får hit maffian. Ja, dom är ju redan här. Dom mördade ju en ryss på
öppen gata ute vid B & W. För att inte tala om Palme. Nä, ingenting är som
förr. Man kan ju inte gå ut när det har blivit mörkt. Kommer du ihåg Elsie?
Hon har gått och blivit väskryckt. Ja, jag har aldrig med mig mera än en
hundring när jag går ut.
Mår du bra nu?
Du bara röker och röker. Fattar du inte hur dyrt det är! Jag skulle aldrig
ha råd med detta rökande. 45 kronor för ett paket. Du måste sluta med dom
där cigarretterna! Eller åtminstone dra ner på dom. Ja, jag vet mig
sannerligen ingen råd längre. Hur ska det gå alltså. Det är mer än vad jag
begriper. Hur ska det bli när jag är borta?
Känns det bra nu?
Så som det är ute i världen. Ja det var ju inte bättre förr. Såg du
programet om Auschwitz igår på teve? Ja jag vet inte vad jag ska säga. Det
finns inga ord för det. "Hemskt" låter ju bara för simpelt. De stackars
människorna och den där Hitler. Att ingen kunde få stopp på honom i tid.
För att inte tala om Stalin och Pol Pot och alla de andra.
Känns det bättre nu?
Vet du vad! Moster Astrids nya mans syster har tagit livet av sig! Varför
var det ingen som gjorde något. Det är så synd om Arne och Astrid så det är
inte klokt. Man vet ju inte vad man ska göra. Om man ska ringa eller om man
ska låta bli. Stackars människa. Begravningen ska visst vara på lördag. Men
jag ska inte dit. Jag kände ju henne inte knappt.
Det känns bättre nu va?
Det är ju inte klokt vad folk tar livet av sig numera. Men det talas det
inte om. Det är ju värst för dom anhöriga. Tänk att mista sitt barn eller
sitt syskon. Usch ja. Vilket jävla väder det är. Den här skånska vintern är
ju för tradig. Det känns som småspik mot kinderna när man cyklar. Tänk om
man kunde få lite sol åtminstone. Hela vintern har varit så här. Regn och
rusk. Men det blir väl bättre. Bara det inte blir så hett som det var i
somras. Kommer du ihåg? Det gick ju inte att gå ut.
Du mår bättre nu va?
Ja, det är inte lätt. Det är synd om människorna sa Strindberg. Du skulle
ta dig i kragen och städa upp här lite. När tvättade du fönstren sist?
Eller när bytte du gardinerna? Folk tycker inte om att komma hit om du inte
håller snyggt och rent omkring dig. Har du rakat dig idag? Du får inte
chansera.
Känns det bättre nu?
Nu ska dom höja hyrorna igen! Hur mycket ska din gå upp? Det finns ju inga
billiga lägenheter kvar. Halva lönen går åt till hyran. Ja, jag vet mig
snart ingen råd. Och den där Mats Hulth! Honom går det minsann ingen nöd
på! Starköl hit och starköl dit. Jag har minsann inte råd att dricka någon
starköl. Vet inte när jag var ute sist. Jo det var när de la ner ortopeden.
Då var vi ute hela personalen och drack gravöl. Nu är det tal om att min
avdelning ska slås ihop med öron-näsa-hals. Ja, jag vet inte vem som får
den tjänst jag har nu. Alla tjänster ska omförhandlas. Ingen vet någonting.
Jaja. Nu måste jag vidare.
Huvudsaken är ju att du mår bra.
Jag kommer som vanligt i morgon igen.
Det känns bättre nu va?

Lycka
Klockan hade knappt hunnit börja förrän det var dags. Dags för ledan. För
trettiofemårige Jonas var ledan vardagen. Medan folket klagade på
arbetslösheten klagade Jonas på ensamheten. Hans problem var
människolösheten framför arbetslösheten. Ingen skrev och ingen ringde.
Ibland slog han sitt eget nummer för att höra om det tutade upptaget. "Ända
sättet att känna sig betydelsefull", brukade han tänka.
Den här dagen var som alla andra. Han kände en otrolig leda. Det var som
om ledan trängde in i varje por i honom. När han väl hade vaknat tände han
som vanligt en cigarett och bryggde sig en kopp kaffe. Han åt alltid
kolmonoxid till frukost.
Medan han läste tidningen damp det ner ett brev i hallen. Han tittade upp
från alla vardagsindragningarna i kommunen och gick fram till brevet. Det
hade fallit så det låg upp och ner. Sakta vände han på det.
"Kronofogdemyndigheten", stod det tryckt med en käck logotyp.
"Vad kan nu det här vara?" hann han tänka innan han bröt upp kuvertet.
"Angående indrivning av skuld", var rubriken och sedan följde ett sjok av
bokstäver han inte begrep ett jota av. Handläggaren uppmanade honom att ta
kontakt med henne. Hon hette Siv Johansson och han ombads snarast kontakta
henne för upprättande av en avbetalningsplan så att skulden skulle kunna
regleras.
Jonas som borde bli upprörd blev istället glad. Han blev glad över att
någon brydde sig om honom. Att någon ville ha kontakt med honom. "Kanske
det börjar vända nu?", tänkte han. Men vad var det för skuld? Sig
veterligen hade han inga skulder förutom skuldkänslor och dom kunde väl in
Kronofogden driva in ?
Han hade skuldbelagt sig livet och dragit in sig i sitt skal men det
kunde väl inte Kronofogden veta ? Nå, han skulle kanske ringa den här Siv.
Medan han slog numret till myndighetens växel fimpade han sin cigarrett
och tog fram papper och penna ur högen som låg på köksbordet. Där hade han
alla attrialjer, som behövs för det idoga räkningsbetalande han liksom alla
andra svenskar var utsatt för. På baksidan av en betalorder fann han plats
för anteckningar.
Signalerna ville aldrig ta slut.
- Just nu är det många som ringer. Men stanna kvar. Ni behåller er plats
i kön.
Medan han satt där och väntade tänkte han att hans liv var som en väg som
gick från kant till kant medan han själv stod och tittade på. "Det här är
Malmö. Specialsurt", fortsatte han i sina tankar. Men så kom han igenom.
- Kronofogdemyndigheten, sa en röst. Kvinnlig naturligtvis.
- Siv Johansson, sa han och häpnade över att höra sin egen röst.
- Upptaget och det är samtal som väntar. Kan ni ringa igen ?
- Javisst, sa han avsnoppat.
Han la ner telefonluren och knäppte på radion. Det var P 1. Han lyssnade
allt som oftast på den kanalen. En hallåa förkunnade att snart så skulle
Radio Freja komma.
"Undrar om det är underhållet", tänkte han. Men visst hade han betalt.
Under alla år. Vad kan det då vara, undrade han för sig själv. Precis när
Freja började sin nyhetsbulle om feministiska framsteg slog han numret till
kronofogden igen. Den här gången gick det bättre. Han kopplades direkt.
- Siv Johansson, kronoassistent.
- Jonas Aspenströn. Jag har fått brev från dig. Det gäller en indrivning
verkar det som.
- Personnummer, frågade Siv.
"Har hon inte en sexig röst", tänkte Jonas medan han rabblade upp alla
siffror det anstår en vädur.
- Och de fyra sista ?
- 1855, sa Jonas och tyckte sig höra de ljudlösa nedslagen från
myndighetens datatangentbord.
- Nu ska vi se, sa Siv.
- Du se, sa Jonas.
- Förlåt, sa Siv.
- Ja. Jag ser inget, sa Jonas.
"Tyckte han sig inte höra hur Sivan skrattade till?"
- Det gäller en indrivning på sjuttontusenfemhundraarton kronor.
- Va ?
- 17.518 var det ja. Du kan inte komma hit så vi får göra upp en
avbetalningsplan ?
- Oh ja ! Sa Jonas. Han kände redan att han förälskat sig i rösten. Han
hade redan frambringat en bild av denna Siv Johansson för sitt inre. Hon
hade stora bröst. Nej, förresten medium. Långt mörkt hår och en snipig ?
Nej söt mun med smilgrop mitt i hakan!
- Vi kanske kan ta det här i telefon ?
- Nej för tusan. Jag vill lägga alla papper på bordet, sa Jonas.
- Går det bra på onsdag klockan femton , sa Siv.
- Varför inte idag ? Om en timme ?
- Det var snabbt marscherat. Jag kan klockan två, sa Siv.
- Då säger vi det, sa Jonas.
Och så la de på och Sivan försvann från luren och kvar fanns bara radio
Freja, som spelade ett pubertalt och patetiskt pekoral av Röda Bönor.
"Kille nummer fyra var flitig som en myra, kille nummer fem han tog jag med
mig hem", sjöng de röda bönorna.
"Vad ska jag ha på mig? Den gröna jackan och den bruna skjortan? Bäst att
duscha. Ska jag bjuda henne på middag ? Jag betalar vad som helst bara hon
säger ja. Klockan är bara elva. Tre timmar till två ! "
Radio Freja gick på i ullstrumporna som vanligt. Röda bönor hade tonat ut
ur etern och nu började det obligatoriska reportaget om kvinnomisshandeln.
"Om man skulle bli kronofogde? Verkar vara ett trevligt jobb. Men hur ska
jag kunna det? Jag som kan bo i en lägenhet tio år utan att känna min
granne. Det klarar jag aldrig!" Jonas sviktade i tanken och tände en ny
cigarrett.
Tiden droppade som en infusionslösning på hans arm. "Om jag skulle sätta
mig på tvären? Nej det är bäst att jag gör henne glad. Jag betalar dubbelt
så mycket som hon begär!" Jonas såg bara Sivan framför sig. Hennes bröst
gungade när hon red honom. Han var lycklig. Bestämt var han inte lycklig ?
"Om bara tiden ville gå!"
Jonas gick fram till spegeln och såg sig själv. Ingröpt ansikte med flera
dagars skäggstubb. "Det här går aldrig", tänkte han. "Aldrig!"
Han tog fram sitt senaste kontoutdrag och såg saldot. Fyrahundratre
kronor och fyrtiotvå öre. "Jag kan betala fyrahundratre kronor!"
Hoppet tändes men så sjönk det på nytt. "Undrar hur länge jag får hålla
på?" Men så kände han en begynnande erektion i byxorna. "Då får jag rå om
henne längre! Ja hon kan kanske bli min goda man. Min alldeles egna fogde!"
Ja, Jonas var lycklig. Bestämt var han inte lycklig.
Han tog upp tidningen igen och såg ner i den. Han såg en av postverkets
annonser. "Tänk vad ett brev betyder mycket!" En bild av en man med ett
brev av hjärtan och parfym.
"Var det inte han? Och brevet var det inte Sivans? Hjärtat. Var det inte
Kronofogdemyndighetens emblem? Och skulden var den inte hans?
Sjuttontusenfemhundraarton." Ingen kunde säga det som Sivan.
Han skulle måla en tavla till henne och märka den med
sjuttontusenfemhundraaderton små hjärtan. Det här var ju mycket bättre än
de där nollsjuettnumrena han brukade ringa! Tänk en alldeles egen fogdissa!
Ja jävlar! Jonas stegrade sig och var han inte lycklig?
Bestämt var han inte lycklig.

© "Den verkliga konsten", "Familjeterapin", "Pep talk" och "Lycka" Göran Wassby
Spegeln jan 2000