1.12.2

News

mar 18, 2016
Kategoria: General
Napisał: czilboj

Deras underkläder kommer i en stor mängd olika varianter, färger, former, storlekar och modeller. Detta är för att det ska finnas något som passar alla. De har satsat på att ha hög kvalitet på sina varor och trots detta hålla låga priser. De har försökt bygga ett sortiment baserat på underkläder som ”ser bra ut på alla”. Sexiga underkläder och kläder online till Sveriges billigt priser! klicka här

CMS - 1.12.2 - Kolonia
 

Samtal med Barbro Sandin, en av världens främsta psykoterapeuter för människor med schizofreni

Samtal med Barbro Sandin, en av världens främsta
psykoterapeuter för människor med schizofreni
 

Av Lars Lejring

Det starkt ångestladdade dilemmat vid schizofreni är att ett personligt ansvar inte kan förverkligas, förklarade psykoterapeuten Barbro Sandin för journalisten Lars Lejring i samband med TV-programmen Leva med Schizofreni.

sandin.jpg (4293 bytes)
Barbro Sandin  Foto: Lars Lejring



Säters mentalsjukhus så sent som i mitten på på 70-talet. Här, som på liknande slutna psykiatriska institutioner, mötte man schizofrenipatienter som år efter år hasade fram i trista korridorer - helt slutna i sig själva och utlämnade åt omgivningens bristande fantasi och förståelse.Vårdens expertis gav inget hopp; hade man väl en gång dragits in i svåra psykostillstånd, så ansågs man i princip obotligt sjuk. Alltför mycket stirrade man sig blind på hur psyket fungerade när det schizofrena sammanbrottet redan var ett faktum, och medicinering var den huvudsakliga behandlingen. 
Sjukdomsdiagnosticerandet hade i alltför hög grad utvecklats till ett självändamål, och fungerade i stor utsträckning som ett hinder för att se patienterna i helfigur, som unika individer med unika livshistorier. I bästa fall lyckades man med pillren och sprutorna att återföra patienterna till de psykiskt knutna tillstånd de befann sig i innan de debuterade i sjukhusvärlden efter sina en gång akuta och socialt ohållbara psykosgenombrott. 
I denna miljö hamnade då fyrtioåriga socionomstudenten Barbro Sandin av en slump som praktikant, och det blev upptakten till hennes uppmärksammade karriär som psykoterapeut för i första hand unga personer med schizofreni. 
Genom ett djupt engagerat arbete med en lång rad patienter har hon kunnat påvisa att det på ett djupgående plan går att bota människor med denna fördomstyngda diagnos. Arbetsredskapen har bland annat varit den skarpslipade intellektuella skärpan och en särpräglad intuitiv begåvning.
Vem är då denna kvinna, som sedan flera år är vida känd och respekterad utanför vårt lands gränser och bedöms som en av de absolut främsta inom sitt gebit? Nyligen belönades hon för övrigt i London med ett stort internationellt hederspris för sina banbrytande insatser. 

Personligen blev jag vid mitt första möte Barbro Sandin snabbt medveten om att hon när en ovanligt enveten önskan att på ett vidare plan försöka förstå en gnutta av människans innersta natur, och man inser att hon är synnerligen väl påläst om existentiella frågeställningar långt utanför den psykiatriska sfären. 
I yrkesverksamheten har det självklara utgångsläget för henne alltid varit att bemöta människor i svår psykisk kris med djupaste respekt. Hon säger bland annat att det bara är i mötet mellan människor som ett förtroende kan växa fram och man kan börja växa.Vill man möta en människa med schizofreni, så är ett absolut grundläggande krav att det sker på hans eller hennes villkor.
En bitande kall och närmast osannolikt ljusfattig vinterdag har jag på glashala och kringelkrokiga vägar tagit mig hem till Barbro Sandin för ännu ett besök. En brasa sprakar i det sandinska hemmets öppna eldstad, och maken Stig har kommit från köket med kaffe. Numera bor familjen i en villa i Lerum strax utanför Göteborg, och Barbro är pensionerad efter de yrkesverksamma åren på Säters sjukhus och Walla behandlingshem i Ludvika. 

Anledningen till visiten
 är att jag är mitt uppe i inspelningen av några TV-program
om möjliga vägar att hitta tillbaka in i samhällsgemenskapen efter långvariga schizofrenitillstånd. Vi i filmteamet har i första hand vänt oss direkt till människor
som lever med diagnosen schizofreni. Men även några som bistår skall komma till
tals, och Barbro Sandin är genom sina kunskaper och sitt djupa engagemang
högintressant i sammanhanget. Jag upplever det inte minst viktigt att lyfta fram hennes fasta övertygelse att alla tankesätt om vad som orsakar schizofreni ständigt måste tas till prövning. Som bekant föreligger två huvudfåror: den medicinskt biologiska som grundar sig på studier av arvsanlag, medfödda defekter eller sjukliga processer i hjärnan och dels de tankegångar som följer jag-gestaltningens och individuationsprocessens relations- och utvecklingsteorier.

Barbro Sandin har under en lång rad år djupt beklagat att de två teorierna om vad som händer vid ett psykotiskt sammanbrott alltför ofta kolliderar med varandra. Det har skapat en både onödig och olycklig situation för människor med schizofreni, skriver hon till exempel i sin bok "Den zebrarandiga pudelkärnan": "Utifrån en helhetssyn på människan är naturligtvis samtliga de orsaksfaktorer som fördjupar förståelsen betydelsefulla. I en helhetssyn på människan ingår såväl biologiska och biokemiska som psykologiska och sociologiska faktorer. Att skapa motsättningar mellan dessa aspekter är en konstruktion som saknar tankemässig redbarhet".
__________________________________________________________________
"Inte kan man bara ignorera den tidiga utvecklingen och barndomen? Jag kan bara inte fatta den logiken, för när skulle då en människas historia börja? När läggs personlighetens grund? Vid tretton, arton eller tjugotvå års ålder?" 
__________________________________________________________________
Själv har Barbro Sandin genom åren ofta fått frågan om varför hon lägger så stor vikt vid de tidiga utvecklingsfunktionerna när det gäller personer med schizofreni, och förvånats över att de undrande har svårt att dela hennes tanke att personligheten danas till ett jag redan under de tidiga barndomsåren. 
- Inte kan man bara ignorera den tidiga utvecklingen och barndomen? Jag kan bara inte fatta den logiken, för när skulle då en människas historia börja? När läggs personlighetens grund? Vid tretton, arton eller tjugotvå års ålder? 

Enligt Sandin danas personligheten redan vid födelsen - eller kanske rentav innan - och ju tidigare man tillfogas skador under växandet, desto mer djupgående blir störningen av en fortsatt utveckling. Hennes hypotes är att allt mänskligt liv är underkastat denna basala lagbundenhet.

Inspiratören Martin Buber 
Efter en stund i brasans närhet hos paret Sandin börjar vi besökare känna oss riktigt hemmastadda och också hyfsat upptinade. Fotografen Hans börjar så smått rigga inspelningsljus när jag drar Barbro lite avsides för ett förberedande samtal. Jag vet att hon har djup respekt för filosofen Martin Bubers tänkande, här kanske vi har en tänkbar öppning för den stundande intervjun. 
Jag har kikat i Bubers bok "Jag och Du", där han bland annat säger att vi måste acceptera varandra som likställda i en dialog som ständigt pågår. Vidare talar han om att vi alla inom oss har ett Jag och ett Du, och om man misslyckas med att förverkliga sitt medfödda Du gentemot den övriga världen, så vänder sig Duet in mot individen själv. 

Om jag nu har begripit Buber någorlunda rätt, så menar han att det då istället påbörjas en utveckling inom individen själv, och det djupt tragiska är att denna utveckling sker inom en sfär där det inte kan arrangeras några möten. Människan är bara närvarande med sig själv, möter bara sig själv. Jag antar att man kan säga att människan i denna situation har blivit sin egen fånge, sittande i en karg cell som efterhand blir alltmer renskrapad på den näring som möjliggör växande och utveckling. Dessa tankar tycker jag knyter an till något jag i förbifarten hörde Barbro säga, när jag besökte henne på Walla vårdhem för några år sedan. Hon hävdade att de flesta med schizofreni upplever att de inte finns. Nu tar jag chansen att fråga om jag uppfattat henne rätt, och Barbro bekräftar:
- Generellt är det så. Och för att gå tillbaka till Sokrates och försokraterna: en gång var detta en filosofisk fråga för människan. Finns rörelsen? Och kineserna säger; är tillvaron en dröm? Finns jag till när jag drömmer? Eller drömmer jag att jag är vaken? Det här är ju en mycket intressant fråga, och man har alldeles glömt bort den när det gäller människans psyke. Människor med schizofreni ligger kvar i gåtan; finns jag?

Barbro ger mer kött på benen genom att berätta om en patient som gav henne frågan; hur kan jag veta att jag inte finns?
- Det är ju konstigt, sade han, för om man vet att man inte finns, då måste man ju ändå finnas på något sätt. Här har vi alltså en enormt svår paradox. Sinnena informerar inte, patienten känner sig som om han vore en vadd som flöt runt. Han bor i ett ingenmansland och känner inte marken under fötterna. Och han frågar sig; hur sjutton kan det vara så att jag vet att jag finns...fast jag inte finns?
- Här har du ett exempel på en människa som inte har någon upplevelse av att bli informerad utifrån, fortsätter Barbro. Det är så tragiskt smärtsamt för honom, och samma fenomen är mer eller mindre genomgående för de allra flesta med schizofreni. 
Jag undrar om det handlar om att man tidigt i livet drar sig bort och går in i sitt skal eftersom något skrämmer. Barbro menar att det är så, och att det får allvarliga konsekvenser för hjärnan.
- Den fråntas ju möjligheten att lära sig lösa problem! Den får inte chansen att ta in yttre påfrestningar, och sedan upptäcka att det går att hantera dem. Man ges alltså inte möjligheten att integrera olika smärtor.
Barbro tar en hastig slurk kaffe, och ger ett exempel:

- Låt oss säga att det går bra första gången hos tandläkaren. Då tänker man ju att det skall gå bra även i fortsättningen. Men hur många har inte fått kämpa sig igenom ett djupt oroande första tandläkarbesök? Men längre fram kommer man trots allt på att det här är en jättebra värld som man kan lita på. Hjärnan börjar då arbeta mer konstruktivt, och man börjar slappna av och lär sig mer och mer och mer... Det förhåller sig annorlunda för människor med schizofreni, de orkar inte med känslor som kan bli för smärtsamma. Till slut går det inte att lära sig något nytt. Allt blir farligt. Problemet är att man inte har fått uppleva den grundtrygghet som vi andra har haft från start, för hos människor med schizofreni finns det mycket tidigt ett inslag av stark isolering. Den ökar undan för undan under livsloppet, och ofta sprängs den sönder inifrån av krafter och energier som inte går att hantera. Den schizofrenes lyckolängtan blir därmed helt magisk, det handlar ju om att bli Jesus eller att komma till Gud i himlen. Idéerna blir så omnipotenta; jag skall frälsa världen, jag skall bli upphöjd.. 
__________________________________________________________________
"Patienten måste få känna att han eller hon inte behöver vara orolig för att man plötsligt skall försvinna. Men om lusten att prata infinner sig, då skall man finnas till hands. Det handlar om förtroende, och förtroende är för övrigt inget som man kan läsa sig till i böcker."
__________________________________________________________________

Jag funderar på om man kan säga att det finns liv, skaparkraft och längtan, men inget "jag" som kan styra alla känslor.
- Ja, det kan man säga. Det är som när en av mina patienter sade "hur kan det vara så att jag vet att jag inte finns?". Det finns ju något kreativt i detta. Och en längtan...han längtar ju verkligen efter att finnas. Han skulle inte behöva längta om han redan fanns. Det sade jag också till honom en gång, och det kunde han förstå. För han frågade; hur blir det sedan, när man finns? Ja, problemet då, svarade jag honom, problemet är att hälsan tiger still. Den som vet att han finns funderar inte mer.
- Som du kanske nu förstår, så är det starkt ångestladdade dilemmat vid schizofreni att ett personligt ansvar inte kan förverkligas, förklarar Barbro. För att det skall vara möjligt att förverkliga sig själv måste man vara en person, och människor med schizofreni lever i ett töcken, ser så att säga i skuggor...

Samtalet glider över på det praktiska arbetet, och Barbro Sandin säger att man som terapeut bör vara vaksam på sig själv, så att man inte tränger sig på för mycket. I början handlar det många gånger om att bara finnas närvarande under det att få eller inga ord utväxlas.
- Det här är en process som kan bli åtskilliga månader lång, och det gäller att stå ut utan att visa minsta spår av irritation. Även om man stundtals kan uppleva tystnaden som pressande. Patienten måste få känna att han eller hon inte behöver vara orolig för att man plötsligt skall försvinna. Men om lusten att prata infinner sig, då skall man finnas till hands. Det handlar om förtroende, och förtroende är för övrigt inget som man kan läsa sig till i böcker.
- Vi skall kanske inte tala alltför mycket om Elgard, min första patient, undrar Barbro. Vår relation har redan skildrats i så många sammanhang. Nu har det ju till och med gjorts en opera om mötet mellan oss och mitt arbete för att få honom frisk, så låt mig bara helt kort konstatera att det var med honom jag första gången insåg att det var viktigt att i en inledningsfas bara finnas till hands i en ordlös kommunikation. 

Barbro berättar sedan ändå summariskt om de inledande långa promenaderna med Elgard Jonsson i parken på Säter, samtidigt som hon erkänner att hon då inte reflekterade alltför mycket över vad det skulle leda till. 
- Då var jag ju helt färsk i den psykiatriska vårdmiljön. Men samtidigt kunde jag inte utan vidare åse hur en så ung person tvingades vandra i total ensamhet i en sjukhuskorridor, så jag gav honom den tid och den uppmärksamhet som jag tyckte att han hade rätt till.
- Märkligare än så var det inte i början, för jag hade varken kunskaper eller specifika ambitioner när det gällde det terapeutiska, de kom senare. Men jag ville ha kontakt med Elgard, och efter hand började han så smått känna en form av trygghet och reagera på tilltal. Ja, han visade helt enkelt tecken på liv, från att ha varit helt sluten i sig själv. Det här var ju något helt nytt. Ingen hade satsat så mycket tid, det fanns helt enkelt inga tankar om att det skulle vara någon idé, eftersom schizofreni bedömdes vara en hjärnskada, något biokemiskt, eller något ärftligt. 
__________________________________________________________________
"All den kraft jag kunde bli mäktig ville jag sätta in i kampen för att ge upprättelse, liv och förnyelse till åtminstone någon av dessabortglömda".
__________________________________________________________________
- Visserligen hade man märkt att det hände något när man tog kontakt med schizofrena, men det som hände var att de blev besvärligare, eftersom de i allmänhet är oförmögna att hantera starka impulser. Då bedömde man det som att de blev sjukare , och behandlingen i det läget var att ge mer medicin...men jag anade att det var viktigt att väcka liv.Och en dag så slog det mig; herregud, nu har ju jag ansvar för det här! 

Barbro anställdes som psykoterapeut, en yrkesroll som på sjuttiotalet knappt existerade på mentalsjukhusen, samtidigt som hon fick den handledning som behövdes för att kunna göra en professionell insats, och hennes speciellt avdelade uppgift blev att arbeta med Elgard Jonsson och andra unga patienter med schizofreni. Efter ett utdraget men framgångsrikt arbete lyckades man kanalisera Elgards nyvunna energi i kreativa banor och han kunde skrivas ut från sjukhuset till ett helt nytt liv. 
Elgard Jonsson skrev den idag närmast klassiska boken "Tokfursten", ett språkligt och poetiskt vackert dokument om mötet med Barbro, och idag arbetar han för övrigt själv med att ge professionellt stöd åt människor i psykisk kris.
Jag bläddrar i "Den zebrarandiga pudelkärnan". Så här formulerar sig Barbro från sitt håll:
"Minnet av chocken från det första mötet med en schizofren patient - den patient som kom att bli mitt första terapifall - minnet av chocken i upplevelsen av att se en ung man, nästan en pojke, hasa fram och tillbaka i en sjukhuskorridor som en levande död - det minnet levde ännu kvar inom mig. Upplevelsen ledde den gången till ett djupt uppror. All den kraft jag kunde bli mäktig ville jag sätta in i kampen för att ge upprättelse, liv och förnyelse till åtminstone någon av dessa bortglömda".

Ja, nog har hon fått kämpa alltid, tänker jag, och minns hur krafter inom Kopparbergs läns landsting ville ha bort Barbro från Säter. Det påstods allt möjligt strunt om hur anskrämlig hon var som människa, i hopp om att man därmed skulle få henne ur vägen. Varför denna hätskhet mot en individ som inom en ämnessfär tillför något nytt och också påvisar djupgående positiva arbetsresultat, frågar man sig? 
- Den viktigaste faktorn är nog människans tröghet, gissar Barbro. Man hade under en massa åt tänkt och tyckt på ett visst sätt, och byggt upp vårdarbetet nästan helt stick i stäv med det som jag i relativt rask takt startade upp.
- Här kom någon utifrån, och påstod att man skulle ägna sig åt patienterna. Det är klart att det störde och retade många, när den gamla schizofrenivårdens kvalitet ifrågasattes. Nåväl, vi hade ändå stöd från statsmakterna, och hela min personalgrupp upplevde arbetet som meningsfullt och kreativt. Det gjorde att vi kunde fortsätta i hela femton år på Säter. Men sedan blev det plötsligt tvärststopp på det lokala planet, och jag insåg att det var dags att slå igen verksamheten. Och tro det eller inte, men då kontaktades jag på diverse omvägar av en kvinna i Kuwait, som gav oss en miljon för att vi skulle kunna fortsätta vårt arbete någon annanstans...

Barbro Sandin berättar vidare om flytten med hela sin personalstab från Säter in i en stor villa i centrala Ludvika, och och det var i den miljön hennes eget Walla vårdhem byggdes upp. 
- Men om Walla får jag nog berätta mer en annan gång, för nu tror jag att din vän med kameran vill komma igång och filma, säger Barbro plötsligt. Jag sneglar mot Hans, och inser att han förmodligen varit beredd med kameran ett bra tag. 
Barbro försvinner ut till spegeln i hallen för att borsta sitt hår och få lite rött på läpparna. "Är det något speciellt som du vill att vi skall ta upp i intervjun", ropar hon. 
Speciellt? Herregud, som om inte det vi just gått igenom vore speciellt och räcker mer än väl för ett TV-program om bara henne, tänker jag i mitt stilla sinne, samtidigt som Barbro Sandin återkommer och glider in i vårt inspelningsljus. Då slår det mig plötsligt; hade hon tillhört djurriket så hade hon förmodligen varit en lokatt! De mjuka och kontrollerade rörelserna, den ljusa blickens alldeles speciella skärpa, den absoluta närvaron i rummet...

Kameran går, säger Hans.

© Lars Lejring
Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Revansch.