1.12.2

News

mar 18, 2016
Kategoria: General
Napisał: czilboj

Deras underkläder kommer i en stor mängd olika varianter, färger, former, storlekar och modeller. Detta är för att det ska finnas något som passar alla. De har satsat på att ha hög kvalitet på sina varor och trots detta hålla låga priser. De har försökt bygga ett sortiment baserat på underkläder som ”ser bra ut på alla”. Sexiga underkläder och kläder online till Sveriges billigt priser! klicka här

CMS - 1.12.2 - Kolonia
 

Rättssäkerhet för den som inte har vassa armbågar

Rättssäkerhet för den som inte har vassa armbågar
av Annasara Svanteson

Hur ser rättssäkerheten ut för de människor som inte kan tala för sig? Vem tillvaratar patientens, klientens eller brukarens rättigheter? Med en professionell identitet som socialarbetare har jag länge funderat över om och hur den enskilde samhällsmedborgaren har möjlighet att hävda sin rätt. 

I mitt arbete som kurator ser jag mitt uppdrag som att stå på den "lilla" människans sida. Hon kan vara patient, klient, funktionshindrad, brukare och vårdkonsument. Någon som befinner sig i en beroendeställning till en myndighet på grund av sjukdom, handikapp, arbetslöshet eller en tillfällig kris, som gör personen oförmögen att driva sin egen fråga. När samhällsekonomin är i gungning och den sociala välfärden rämnar, hur förändras då den enskildes möjlighet att bli delaktig av service från förvaltningar inom den offentliga sektorn? Vem för den lilla människans talan i teorin och i praktiken? Vem ser till att rättssäkerheten för den svage efterlevs? Vem företräder och hjälper den person som inte har vassa armbågar, den person som själv inte kan föra sin egen talan?

"I min yrkesutövning kan jag konstatera att servicen till allmänheten, och även till person i myndighetsutövning, har försämrats de senaste åren, trots klara föreskrifter i lagen."

"Du har ringt fel", "Psykiskt sjuka har inte rätt till socialhjälp", "Såna där skall inte komma till akuten", "Han ljuger", "Revansch (en brukartidning) får inte ligga i väntrummet, för det kan störa patienterna", "Dom där!", lösryckta citat, som beskriver en verklighet som möter människor med svaga röster och ovässade armbågar.

Service och samhällsinformation
Flera gånger det senaste halvåret har jag i telefonsamtal med myndigheter mötts av beskedet "Du har ringt fel". Jag har vid varje tillfälle ringt i tjänsten, det vill säga från en myndighet till en annan.  Vad händer med den brukare som kanske har gruvat sig i flera dagar för att ringa ett för honom viktigt samtal, när han möts av ett sådant budskap? Han ringer inte igen! Som myndighetsperson, och med kunskap om vad som står i Förvaltningslagen, så vet jag att man har rätt till information och hjälp att komma dit man önskar.
I min yrkesutövning kan jag konstatera att servicen till allmänheten, och även till person i myndighetsutövning, har försämrats de senaste åren, trots klara föreskrifter i lagen. I mitt tycke är det också störande att tjänstemän vid telefonsamtal har radion på. Det har också inträffat vid besök på en socialförvaltning att socialsekreterare vid det tidsbeställda besöket spelade radio så högt att både klient och medföljare hade svårt att höra. Om man i denna situation skulle påtala detta, riskerar man som klient att inte få den hjälp som man behöver.

Vad kan den försämrade samhällsservicen bero på? Oro hos den enskilde handläggaren inför nedskärningar inom den offentliga sektorn? Stress på arbetsplatsen?
Kan det händelsevis bero på att jag arbetar med psykiskt sjuka personer? Men så vill jag helst inte tänka. Hur ser fördomarna och attityderna ut mot en av de svagaste grupperna i samhället? Kan det vara så att denna grupp särbehandlas? Eller är det så enkelt som att en enskild tjänsteman inte vet hur han ska bemöta en psykiskt sjuk person?
Jag har mött liknande förhållningssätt i mitt arbete med flyktingar och invandrare. En person i tjänsteutövning som tidigare inte har haft direkt kontakt med en person från ett fjärran land, eller på nära håll mött en psykiskt sjuk person, känner sig då osäker och beter sig därför klumpigt. Men allas likhet inför lagen gäller här som i övrigt.  Det är dessutom speciellt viktigt med ett vänligt och korrekt bemötande då det gäller personer som har svårt att tala för sig, och som lätt känner sig kränkta.

Godman enligt föräldrabalken
Att få en "förmyndare" är något som många i den förtegna gruppen i samhället värjer sig för. Att vara omyndigförklarad ligger fortfarande som ett tungt minne från förr. Tyvärr så heter det fortfarande Överförmyndaren i de olika kommunerna. Även om en person som
behöver godman informeras om att barn är omyndiga, medan vuxna inte längre kan omyndigförklaras, så väcker det ändå en känsla av mindervärde att behöva ha kontakt med Överförmyndaren. Lagen erbjuder stöd av godman, som ekonomisk förvaltare eller rådgivare.

Min erfarenhet visar att nära anhöriga inte bör vara godman. Inom familjen och släkten har man ändå så många känslomässiga band, så att till exempel föräldrar till vuxna barn med behov av godman kan se det som att bli avlastade ett bekymmer. När det gäller psykiskt sjuka och handikappade personer, så är det viktigt att tänka på personlig
lämplighet när godman ska utses.
Lagens intention är att hjälpa den enskilde med ekonomiska spörsmål. Flera godemän som jag har mött har uppfattat sitt uppdrag som att pengarna främst ska växa och förränta sig. Det handlar oftast om att pengarna ska räcka till och användas för att ge den person som behöver godman ett så värdigt liv som möjligt. Det kan också vara så att personen på grund av sjukdom inte unnar sig något, eftersom han inte känner sig som en fullvärdig medborgare.

Vem initierar frågan om godman?
Vem vet bäst, vem tror sig veta bäst, och vem tar sig den rätten? Det är inte ovanligt att det uppstår situationer där det finns delade meningar om vem som bäst tolkar patientens/klientens vilja och behov. Är det föräldrar, syskon, kommunens personal eller
landstingets företrädare? Anhöriga har ofta blivit så tillplattade av en lång erfarenhet av kontakt med olika vårdande instanser, så de kan vara handlingsförlamade eller blir av vårdinrättningar betraktade som "besvärliga" anhöriga.

Vem har moraliskt och juridiskt ansvar?
En dag gick jag upp på en för mig som kurator ny avdelning på den psykiatriska klinik där jag arbetade. Kommer in på avdelningen när avdelningsföreståndaren håller på att dela ut "fickpengar" till några patienter på väg till kiosken på sjukhusområdet.

"En 90-årig manlig patient spottar snus på en dörrmatta och blir då omedelbart bestraffad av avdelningsföreståndaren. Den intuitiva känsla jag fick var att det här inte var första gången det hände."

Avdelningsföreståndaren, en manlig sjuksköterska, visar mig sedan runt på avdelningen. En 90-årig manlig patient spottar då snus på en dörrmatta och blir omedelbart bestraffad av avdelningsföreståndaren. Den intuitiva känsla jag fick var att det här inte var första gången det hände. Blev så förvånad och chockerad att jag gick från avdelningen.
Informerade senare på dagen om händelsen till klinikchefen, som såg allvarligt på det skedda och omtalade att samme person redan tidigare varit inblandad i liknande situationer.

Det gick flera veckor och inget hände på ansvarigt håll. Ringde därför till Socialstyrelsens tillsynsenhet för att informera mig om hur man går tillväga i dylika situationer. Min kontakt med Socialstyrelsen tvingade fram en anmälan från sjukhusets sida. Det gjordes en polisanmälan med påföljande åtal och rättegång.
Avdelningsföreståndaren dömdes för ofredande till dagsböter. Den åtalade backades på rättegången upp av två fackliga representanter och ett skyddsombud. Anmälaren, dvs kurator, hade inget stöd av ansvarig person inom kliniken. Följden av den gjorda anmälan blev snarare en utstötning, med subtila trakasserier under en längre tid.
När den åldrige patienten avled några år senare, visade det sig att det fanns ingen godman/förvaltare förordnad av Tingsrätten. Avdelningsföreståndaren och ansvarig läkare hade ej tillgodosett det skydd som patienten var i behov av. Landstingets förtroendenämnd, Socialkonsulenten vid Länsstyrelsen och Socialstyrelsens tillsynsenhet finns för att garantera patienten, klienten, god vård och behandling och ett värdigt bemötande inom vård och socialtjänst. Det ser bra ut på papperet, med det finns så många hinder för den person som befinner sig i beroendeställning.

Vem berättar för den enskilde att det finns möjlighet till att ha egna synpunkter på vård och behandling? Vem hjälper patienten, klienten, att föra fram frågor och klagomål till vederbörande ansvarig person? Vem hjälper till att anmäla en felbehandling eller att överklaga beslut? Vad händer med den person som i tjänsten för talan för en person som inte själv kan hävda sin rätt?
Mina erfarenheter från arbete med svaga grupper i samhället ställer frågor om rättssäkerhet och omsorgen om människor med svaga röster på sin spets.

© Annasara Svanteson