1.12.2

News

mar 18, 2016
Kategoria: General
Napisał: czilboj

Deras underkläder kommer i en stor mängd olika varianter, färger, former, storlekar och modeller. Detta är för att det ska finnas något som passar alla. De har satsat på att ha hög kvalitet på sina varor och trots detta hålla låga priser. De har försökt bygga ett sortiment baserat på underkläder som ”ser bra ut på alla”. Sexiga underkläder och kläder online till Sveriges billigt priser! klicka här

CMS - 1.12.2 - Kolonia
 

Psykiatrins gudinnor

Psykiatrins gudinnor

Av Dan Ying

 
För att kunna hjälpa andra måste man först inse sin egen otillräcklighet. Psykiatrin skulle må bra av att också vända blicken mot sig själv.

En sensommardag för drygt två år sedan klev jag med darrande ben in genom dörrarna till psykiatriska öppenvårdsmottagningen med en själ som skavde som ett rostigt kullager. "Ni kommer aldrig att kunna hjälpa mig", tänkte jag där jag satt i den mjuka ljusgröna besöksfåtöljen med mina händer krampaktigt om ärmstöden, mitt emot min terapeut och psykiatriker som nyfikna betraktade mig med vänliga ögon. 
"Det är ingen idé att ni eller jag karvar i min själ, vi kommer ändå aldrig att nå fram till en förändring, aldrig nå fram till friheten, eller till smärtans upplösning." 
Vi talade om min psykos som jag hade brottats med en tid innan.

DET KRÄVS egentligen ett stort varmt hjärta för varje förvillad, missledd psykiskt sjuk människa. Ett varmt, tryggt hjärta som slår och pulserar för den rädda, förtvivlade lilla människan som gömmer sig bakom sina skrangliga murar. Som när allt kommer omkring bara skriker efter att bli bekräftad, älskad och sedd. Psykiatrin och samhället kommer därför aldrig att lyckas med sitt uppsåt att bota, förrän man "älskar sin nästa så som sig själv."

NU ANVÄNDER JAG ORDET kärlek med risk att låta högtravande och till och med patetisk, eftersom det gått inflation i ordet. Men det finns inget annat ord som uttrycker den inre helighet vi alla är skapade med. 
Jag talar om den förbehållslösa kärleken till allt levande, till naturen, människan och världsalltet, en kärlek som jag är övertygad bor i alla människor, men som döljs av förnuftets känslokalla ego. 
Kärlek handlar ju om att ödmjukt ge och att inte kräva någonting tillbaka, vilket naturligtvis rimmar illa med vår västerländska kulturs normer, som vi satt i högsäte i marknadens förgyllda tempel. Som jag ser det, är kärleken till sitt innehåll den västerländska kulturens motsats. Hur skall en kärleksfull psykiatri överleva i ett sådant klimat?

NÄR VI MÄTER och värdersätter kärlekens tillväxt i varje människa som den absoluta sanningen, kommer strukturer att falla, eftersom kärlek omfattar oändligheten. Som inte gör skillnad på fattig och rik, svag eller stark, sjuk eller frisk, klok eller dum, människa eller djur, natur eller kultur, träd eller himmel, sjö eller hav. För kärleken är allt heligt. Detta är nutidsmänniskans stora konflikt.
Vi kommer att få alltfler psykiskt sjuka människor som inte orkar hålla stånd mot vår nuvarande struktur, eftersom den drar oss bort från oss själva och vår inre sanna natur, som inte är att suga ur vår nästa, utarma naturen, exploatera, roffa åt sig, utan att känna tillhörighet med alla levande varelser. Vare sig de är annorlunda, sjuka eller friska, svarta eller vita. Vår natur är att leva kärleksfullt. Det är egentligen inte så mycket psykiatri det handlar om, som att leva kärleksfullt. Och kärlek blir bara ett tomt ord i ett förstelnat samhälle, där dåren i sin skräck gömmer sig i sin stumma skog.

KUNSKAP OM människosjälen betyder ingenting om den står utanför det heliga. Ingenting kan skapa sig självt, eller växa utan god jord. Varken dårar eller konstnärer skapar sig själva. 
Den ena kreativ, den andra destruktiv. Men båda omgivna av samma krafter, sprungna ur viljan att skapa ordning ur kaos. Samma rörelser som får havet att bilda höga vågor, för att sedan stilla sig igen. Våra älskade konstnärer, som så innerligt talar om vår existens och dess vilkor, och med sina uttryck synliggör den för oss, kan inte växa utan det heliga uppsåtet. 
Konstnären och dårens skri är i grunden ett och det samma. Samma längtan, samma törst, men med helt olika uttryck. Det ena sökande efter det heliga, den andra avstängd från Gud. Men med samma längtan efter bekräftelse. Konstnärens intuitiva längtan att heliggöra världen är också dårens omedvetna längtan att uppnå Tron!

EN PSYKIATRI utan den förståelsen, detta att kärleken är vägen ur destruktivitet, själslig torka och sjukdom, är som dött, svart vatten. En läkare och terapeut utan en sann och skapande längtan efter det heliga, är som dåren som bara älskar sig själv. Tillitens bro blir oframkomlig, då det heliga begränsas enbart till tabletter och kärlekslös terapi, baserad på kunskap utan tro och mänskliga möten. Den terapeut och läkare är vis som förstår sin egen otillräcklighet och sårbarhet i sann kärlek, det vill säga samma helighet som driver den sanna konstnären, den sanna religiösa sökaren.

"Vi kan vända ryggen åt konstnären om han inte är sann. Betraktaren har ju sin fulla rätt! Men vad skall den sjuke göra när han möts av en förljugen och kärlekslös apostel inom psykiatrin?

Varför kräver vi sanning av konstnären, men inte av psykiatrins utövare? Båda bollar med liv. Vi kan vända ryggen åt konstnären om han inte är sann. Betraktaren har ju sin fulla rätt! Men vad skall den sjuke göra när han möts av en förljugen och kärlekslös apostel inom psykiatrin? Psykiatrin skulle må bra av att förstå sin egen otillräcklighet och vända blicken mot sig själv. Varje människa som vill hela, måste rikta blicken mot sig själv! Ständigt! Söka sin egen helighet!

ALL PSYKIATRI MÅSTE grunda sig i viljan till kärlek. Det vill säga att riva alla murar som reser sig framför våra inre ljusa heligheter och blottlägga oss för varandra. Visa varandras essenser i ödmjuk välvilja, förståelse och vänskap. Bara så kan vi titta fram bakom våra iskalla egon och förtärande rädslor.
Den enda möjliga vägen för den sjuke ur sin smärta, är tilltron till det heliga och till godheten. Att få honom att älska sig själv. Och vem skall lära den sjuke det, om inte den som själv är sann kärlek? Allt bör bygga på den klarheten. Du, som är prästen, själasörjaren, läkaren, psykiatrikern, psykologen, terapeuten eller samtalspartnern, måste först och främst rannsaka dig själv. Hitta din egen sanna natur, där heligheten bor. 
Sök din egen inneboende kärlek, känn den, lev den, skapa dig själv. Därefter blir dina ord levande, läkande, nåbara. Och du kan skapa kravlös kärlek, tro, och hopp i den sjukes själ, som han så desperat skriker efter i sin tystnad, förvillelse och omedvetenhet. Det är bara så en en förändring till det bestående kan ske.

JAG VAR DEN SJUKE. Som törstade. Släppte en dag ut min rädsla, mina virvlande, förrvirrade tankar och ord, bakom tvivlets slöjor och dom föll i god jord. Jag hade människor omkring mig som tog mina ord, som var iskall skräck, värmde mig och det som var Jag. Är det sällsynt att bli väl behandlad i psykiatrins döda korridorer? Eller har jag bara haft tur som fick träffa kärleksfulla människor? Tror jag på psykiatrin? Jag vet inte. Det jag vet är att jag tror på mänskliga möten.

ÄR PSYKIATRIN ETT ROULETTSPEL? Självklart! Det kommer aldrig att bli något annat, hur mycket dom kloka än försöker brodera i psykiatrins mångbottnade och komplicerade gobeläng. Det är inte så mycket förnuftighet och klokhet som vi behöver idag, för det finns så många förnuftiga, kloka gubbar och gummor i världen som inte lyckas skapa något annat än förvirring som fortplantar egot. Vad vi behöver är visdom, som är det samma som insikt - det vill säga kärlek.

FÖR DEN SKADADE betyder inte psykiatri nånting annat än orden: Se mig! För den sjuke betyder den inte sjuk eller frisk, fattig eller rik, stor eller liten, stark eller svag. Psykiatri betyder egentligen ingenting! Det är tron på människan som betyder nånting. Det är egentligen det enda betydelsefulla. Att kärleken finns, att den bor i en, i dig, i allt levande. Essensmöten, själ till själ. 
Jag har sett hat. Jag har sett misstänksamhet också. Jag har sett ondska. Jag har sett elakhet. Jag har sett egoism. Jag har sett allt detta, därför att jag själv varit allt detta. Det har gjort mig rädd. Skapat sorg och förtvivlan. Vägen ut har varit en mild, kärleksfull hand, en ödmjuk och kärleksfull röst som förlåter. Det är mina terapeuters goda vilja, deras sanna längtan att hjälpa, deras försök till omsorg, som väckt mig, skapat hopp, tro och ljus i min mörka värld. 
Det är deras sol som idag belyser mitt sårade hjärta, och som nu värmer mig, skapar mig, gör mig mottaglig för det heliga. Deras sol heter förståelse. Deras sol heter välvilja som bejakar min sårbarhet.

DET KÄNNS SOM OM jag kommit hem efter en lång resa i ovisshetens hav. Jag har lärt mig att kärleken kräver ingenting, förväntar sig ingenting, finns i allt, finns där framför oss, när misstron och misstänksamhetens dimmor skingras. 
Jag hade kommit till ett skede i livet, där jag inte krävde nånting, krävde heller ingenting av psykiatrin, förväntade mig ingenting alls, men fick allt!

Tack Monika, tack Gunilla och tack Margret! Ni psykiatrins Gudinnor! Ni människovänner som hjälper mig att förlösa mig själv.

Copyright Dan Ying
Spegeln dec 1999