1.12.2

News

mar 18, 2016
Kategoria: General
Napisał: czilboj

Deras underkläder kommer i en stor mängd olika varianter, färger, former, storlekar och modeller. Detta är för att det ska finnas något som passar alla. De har satsat på att ha hög kvalitet på sina varor och trots detta hålla låga priser. De har försökt bygga ett sortiment baserat på underkläder som ”ser bra ut på alla”. Sexiga underkläder och kläder online till Sveriges billigt priser! klicka här

CMS - 1.12.2 - Kolonia
 

Pims epilog

Pims epilog

Pims epilog är en fortsättning på Pims berättelse, en lång skildring av att leva med en psykiskt sjuk förälder.

Vem är jag nu, vad har hänt? 
Jag skrev mitt brev till Spegeln för tre år sedan. Sedan dess har jag träffat min far två gånger. Dels när min farmor dog och vi samåkte för att se henne före begravningen samt vid själva begravningsakten.
När vi åkte tillsammans i mammas bil berättade han för mig och min mor hur han ville ha det när han dog, att vi absolut inte skulle ha någon gravsten. Han hade läst om pappkistorna som finns nu förtiden, helst skulle det vara en sådan. Han ville inte slösa några resurser på en död kropp, om vi nödvändigtvis skulle ha en sten så kunde vi använda den till vårt hus som trappa eller något sådant… Jag förstår honom helt och fullt och kommer att uppfylla hans önskan när det blir aktuellt. Han kommer att få ligga bredvid sin mor och far. -Sten, nej, det finns redan en och trappa det har vi...
Han såg på sin mor i kistan och trodde inte att det var hon. "Det liknar inte henne", sa han till oss. Vi svor på att det verkligen var hans mamma som låg där, att vi hade varit till henne den dagen när hon dog och sett henne död i sin egen säng och han var tvungen att tro på oss.

Jag har fått ett barn till men inte ringt denna gång. Jag skickade ett foto på alla tre barnen och berättade om vår nya son. Han har inte hört av sig. En gång om året visar han att han lever och det är julkortet som kommer varje år i brevlådan. Han undertecknar det med "pappa, svärfar, morfar" och det känns bra att få det. Jag tänker mer på honom nu än förr. Funderar på vad han gör och hur han mår. Inte så att jag känner lust att träffa honom, men… Ja, jag vet inte. Nu när jag sitter här och skriver till er, tänker jag att jag kanske skulle skriva till honom också. Kanske. Kanske inte. Han kan blir irriterad av att jag skriver med en ordbehandlare och inte för hand… eller… kanske han blir glad i alla fall. 
Han berättade en gång för min mor om när jag slutade dammsuga hemma. Jag minns det lika väl som honom. Jag hade dammsugit nedre våningen och han kom och skällde på mig för att jag hade missat något skräp. "Hon bara tittade på mig och lade ner dammsugaren och gick", sa han till mamma. "Jag inser nu" fortsatte han, " att jag mitt stora nöt förstörde allt".

Jag själv mår bra. Surfar in på Spegelns sidor då och då, för att se vad som händer och sker. Läser också mina egna sidor och gråter en skvätt på vissa ställen. Det slår aldrig fel, tårarna kommer helt av sig själv fastän jag inte känner så från början. Läser den nya gästboken på Spegelns sidor och blev så glad när någon skrivit en hälsning till mig. Det kändes som en bekräftelse på att jag inte är ensam. Har gått med i en lokal förening för psykiskt sjuka, än så länge bara som passiv medlem, men kanske jag så småningom orkar gå på något möte också. Läser mer och mer om vad som händer inom psykiatrin. Mest intresserad är jag naturligtvis av fall som liknar mitt eget, med en sjuk förälder. 

Min äldste lillebror, Olle, har jag mer kontakt med nu sedan han också skaffat sig e-mail. Han bor i andra änden av Sverige så vi träffas inte särskilt ofta. Jag har berättat om mina sidor på Spegeln men jag vet inte om han har läst dem, försökte fråga en gång i ett brev men han svarade aldrig rätt ut. Det känns i alla fall bra att ha den skriftliga kontakt vi har än att inte ha någon alls. Det är lättare att skriva än att prata, men så fungerar jag med alla människor. Att skriva är som att andas, texten flyter ut från fingrarna i samma takt som jag tänker. Dessutom kan man ju ändra under skriftens gång, eller stanna upp och fundera en stund. Kanske lägga till lite, eller dra ifrån… 

Min dotter Klara funderar ibland på morfar, men även Pelle som nu är sex har börjat fråga. Snart är det väl dags igen att ta tag i telefonen. Orkar bara inte förrän det är helt nödvändigt... 

Min far fyller sextio år nästa sommar. Jag skickar nog bara ett kort som vanligt…tror jag. Har redan börjat få ’ångest’ över det, hur ska jag göra? Sextio år. När min morfar fyllde sextio var det stor pompa och ståt, militärorkestern från hans jobb kom och spelade, öppet hus hela dagen, kaffe och smörgåstårta. Jag var sex år då och hade fått nya kläder som mamma sytt åt mig, brun tröja och rosa byxor med väst till. 
Inte kan vi fira min far på det sättet, men kanske på något annat sätt? När han fyllde femtio tog vi ut honom med vår båt till en ö och hade picknick. Jobbig dag var det. Då försökte vi fortfarande, min mor och jag, det var innan han sa upp alla vidare besök.

Vilka är ni som läser min berättelse? Har ni varit med om något liknande, känner ni igen er? Vad tänker ni på, har ni några funderingar? Är ni mitt uppe i det som jag var då eller har ni det bakom er? 
Jag undrar ibland. Finns ni överhuvudtaget?
Jag mår i alla fall bra, blivit lite äldre och kanske lite klokare. Livet går vidare och alla nya dagar är nya lärdomar. Av min man har jag lärt mig med åren att se den ljusa sidan av livet, att hellre vara positiv än negativ, att livet är härligt att leva! Och visst är det så ändå?!

Kram från Pim

© Pim

Previous page: Pims berättelse  Następna strona: Här krävs en skärpning!