1.12.2

News

mar 18, 2016
Kategoria: General
Napisał: czilboj

Deras underkläder kommer i en stor mängd olika varianter, färger, former, storlekar och modeller. Detta är för att det ska finnas något som passar alla. De har satsat på att ha hög kvalitet på sina varor och trots detta hålla låga priser. De har försökt bygga ett sortiment baserat på underkläder som ”ser bra ut på alla”. Sexiga underkläder och kläder online till Sveriges billigt priser! klicka här

CMS - 1.12.2 - Kolonia
 

Pims berättelse

Pims berättelse

När en familjemedlem går in i psykiska sjukdomstillstånd drabbas även de närstående. Man upplever oro, förvirring och sorg. Pim levde som barn med en psykiskt sjuk far. Hon sände ett brev till Spegeln, där hon i en levande skildring berättar om de åren.

I slutet av femtiotalet flyttade en ung man från sina föräldrar, från sin lilla by till en föräldrafri tillvaro i en liten stad. Han var bara sjutton år. Mycket ung, mycket äventyrlig, nyfiken på livet. Han var utåtriktad, nöjeslysten, intelligent, vältränad, såg bra ut. Kvinnorna älskade honom. Han älskade kvinnorna. I hans liv fanns inga måsten. 
Där fanns inte ens existensen av att någon annan skulle bry sig om vad han gjorde och inte gjorde. Han gjorde det som föll honom in och råkade någon utmana honom var han inte sen att visa sin kunnighet.
Vid ett av dessa tillfällen klättrade han upp i ett kyrktorn, bara för att visa att han kunde. En vän fotograferade. Hela vägen upp. När min far kommit upp i toppen och de sista korten kunde tas visade det sig att filmrullen tagit slut. Det var bara att klättra ner igen, hämta ny film samt klättra upp en andra gång, för att få det där sista fotografiet...
Han var omtyckt, annorlunda, revolutionerande. Diskuterade gärna i goda vänners sällskap. En frisk fläkt i sin umgängeskrets.

När jag föddes låg min far ute på sjön. Han var sjöman de första åren i mitt liv, det kom kort från Casablanca, länderna runt Medelhavet, USA, Brasilien och andra exotiska platser. Mamma och jag var ensamma i månader. Sedan kom han hem, med presenter, speciella och annorlunda kläder, väskor och smycken. När jag, hans enda dotter, var några år avslutades hans sjömansliv och några års skola tog vid. Den stora flytten till den Stora Staden väntade.

Vi åt oss igenom alla restauranger
Liten familj med nytt jobb, ny bostad i en nybyggd förort i den Stora Staden. Vi åt oss igenom alla restauranger i innerstaden, provade alla krogar. Vid den tiden kom min lillebror till världen. Olle var 6 veckor gammal när han var på krogen första gången. Det var en härlig tid.
Mitten av sjuttiotalet, världen i förändring. Vi fick vara med, lyssna på de vuxna, det var fest varje helg. Jag lärde känna många servitriser och andra vuxna. Olle och jag åkte hem tillsammans med mamma framåt natten medan pappa fortsatte festen.
När pengarna för vår lägenhetsförsäljning var slut hade vi fest hemma. Varje helg åt vi god mat, mina föräldrar drack vin till maten, vi åt lördagsgodis. Pappa och jag sjöng Evert Taube, Cornelis Wreeswijk och svenska folkvisor tillsammans. Det var en varm och festlig stämning i vårt hem.

Barnvänligt klimat
Jag började skolan. Min far var en populär pappa, de gånger han var i skolan gjorde han succé genom att rita härliga cirkusbilder med lejon och elefanter. Hans sätt med barn var underbart, han tog dem på allvar. Som en vuxen till en vuxen. Mitt hem var en populär plats att vara på. Aldrig blev vi utkörda som dom andra barnen när mammorna skulle städa, vi fick saft och nybakta bullar av min mor. Vi hade ett barnvänligt klimat hemma hos oss och det var det inte alla som hade i vår förort. Min far visade sina fakirtrick. Han kunde sätta nålar genom kinden och slappna av så att det inte kändes. Alla kompisar blev lika imponerade. Hos oss fick vi leka ifred utan att någon störde. Mina föräldrar litade på oss.

Plötsligt stelnade lekarna
Plötsligt förändrades livet. Förutsättningarna vändes tvärtom, regler och förbud tillkom, som aldrig varit på tal förr. Olle och jag brukade leka på golvet. Jag låg på rygg och Olle "flög" på mina smalben. Högt upp i luften - och ner, högt upp i luften- och ner. Så där höll vi på.
Ibland lät jag Olle falla ner på min mage, plötsligt, oväntat. Den här synen av två barn som lekte tillsammans på golvet förvandlades för min far till en syn av en elvaårig storasyster och en treårig lillebror som utövade incest. Jag minns inte längre vad han sa men ogillandet i hans röst och i hans ögon sitter kvar.

Jag närmade mig inte längre min bror. Lekarna stelnade. Såg till att det fanns luft emellan oss. Luften finns kvar än idag, tjugo år senare. Jag har aldrig lärt känna Olle så som jag hade velat. Har aldrig vågat visa känslor, aldrig kunnat ta bort det där avståndet som jag hållit under hela hans uppväxt. Det får mig att gråta. Här, när jag skriver, svämmar mina ögon över av tårar, jag gråter över minnen jag inte ens visste fanns. Minnen som kommer fram, sakta men säkert.
Förståelsen över vad jag missat i livet, insikten om när vägen delades och sakta ändrade riktning från värme och glädje mot kyla och allvar, mot osynliga regler och förbud.
Mamma var varje dag tvungen att släpa med sig Olle och dagbarnen till pappas jobb. Han kunde inte gå hem själv. Han hade börjat känna sig förföljd. I slutet av sjuttiotalet skrev han själv in sig på psyket. Vi for ofta och hälsade på honom. Promenerade i parken, pratade. 
Han visade Olle och mig fossilerna som fanns i de breda trapporna inne på sjukhuset. Den sommaren växte jag, blev vuxen inuti, över en sommar. Jag ser ändå den perioden som ganska ljus. Han fick mediciner och blev lättsam till sinnet igen. Han skrattade ofta.

Pappa såg hemliga poliser och KGB-agenter. Sommaren därefter flyttade vi från den stora, Stora Staden till en Lagom Stad i Norrland. Att vi flyttade berodde naturligtvis på sjukdomen.
Jag tror han sökte någon sorts trygghet som inte längre fanns. Han bytte jobb eftersom den nya arbetsplatsen skulle flytta till Norrland, till staden där hans mor nu bodde. För mig blev flytten det bästa som kunde ha hänt. Jag var tretton år, gick precis ut sexan och hade börjat ta bussen till den stora innerstaden på helgkvällarna.
Flytten till Norrland räddade mig, men för pappas del hjälpte det inte. Han blev allt sämre. Det berodde väl inte på flytten i sig kan man tänka, men han skyllde allt på den och på mamma. Han sa upp sig från sitt jobb, "dom" hade nämligen börjat "konspirera" mot honom, arbetskamraterna var "medlemmar vid den hemliga polisen", eller "KGB-agenter". Han sökte och fick ett annat jobb, men slutade lika snabbt där.
Därefter följde några år med beredskapsarbeten, men på alla arbetsplatser fanns ju dessa hemliga agenter och poliser, så han blev aldrig långvarig någonstans. Vid den tiden, i början på åttiotalet, hade familjen utökats, så vi var fyra syskon mellan noll och 
sjutton år. 
Ibland levde vi endast på mammas lilla lön, eftersom pappa sa upp sig själv och blev avstängd från A-kassan.

Svarta, onda ögon
Att jag utvecklades och blev kvinna var ett hårt slag för honom. Liksom han såg incestuösa förhållanden mellan mig och min treårige bror, såg han naturligtvis också att jag bjöd ut mig till honom själv.
När jag satt tillsammans med min familj och såg på TV var jag mycket noga med att dra ned kjolen över knäna. Vad han såg var att jag satt och hissade upp kjolen och medvetet visade benen. Smink och röda naglar var naturligtvis riktat mot honom, likaså korta kjolar och höga klackar.

Min känsla av att vara smutsig, pestsmittad, oren var outhärdlig. Jag gick alltid och väntade orden: "Hör du, Maria, kan du komma hit ett tag." När dom orden kom, med Rösten, så visste jag att han var missnöjd med något jag gjort eller på min klädsel, eller något jag sagt.
Visste aldrig vad, fick gå till honom, se hans svarta, onda ögon, känna hans missnöje yra omkring mig och invänta vad han hade att slå ned på.
Ett tillfälle när jag var på väg ut en sommardag. Jag väntade på att min pojkvän skulle komma och hämta mig och hade tagit morgontidningen upp på mitt rum. Plötsligt hörde jag Rösten där nere fråga: "VAR ÄR TIDNINGEN?" Jag ropade att jag hade den där
uppe. Han kom upp för trappan i raska steg och meddelade att "tidningen skulle finnas där nere". "Jaså", sa jag, "det var en ny regel som jag inte visste om".
Inne i badrummet satt mamma med Jonas och Jesper i badet, i rummet intill satt Olle med en kompis. Alla stelnade, satt alldeles tysta, väntade. Vi stod mittemot varandra, så nära, med lika svarta ögon bägge två. Jag trodde att han skulle slå ihjäl mig. 
Jag gav honom tidningen och gick in på mitt rum, in i min borg, darrande av ilska.

Saknad och trots
Min känsla av att vara illa omtyckt av pappa genomsyrar hela min tonårstid. Vid ett annat tillfälle var jag på väg ner för att säga godnatt. Olle hann före. Jag stod uppe i hallen och lyssnade: "Godnatt" sa Olle. Pappa vände sig om från diskbänken och sa "Godnatt och sov gott". "Det hoppas jag att jag skall göra", svarade Olle och gick upp. När jag kom in i köket stod pappa fortfarande och diskade. "Godnatt", sa jag till ryggen vid diskbänken. "Godnatt", svarade den, utan att vända sig om, utan att avbryta gnuggandet av den rostfria bänken.
En kvinna på mitt jobb berättade på fikarasten en dag att hennes man hade ställt sig och steka pannkakor kvällen innan, bara för dotterns skull, när hon kom hem från någon träning, för att hon var sugen på det. Då var jag tvungen att resa mig upp och gå ut för att inte börja gråta.

Jag slutade vara nära honom, lämnade så mycket plats mellan oss jag kunde. Undvek att vara i närheten av min far. Jag saknade honom också.
Trotsade honom ibland, tog till och med hem pojkvänner så småningom. Vårt hem förvandlades till "en bordell" genom mitt handlande. När min man och jag träffades var vi väldigt unga, bara sexton år. Han var aktiv i hemvärnet, tyckte om att jaga, var
mycket social och pratglad. 
Rena motsatsen till min far vid den tidpunkten, men mycket av det pappa var i sin ungdom. Min blivande svärfar var polis och aktiv jägare. Inget av detta var gångbart i vårt hem.

Infrusen i ett stort isblock
Stämningen i vårt hem, eller rättare sagt min fars känslotillstånd, kände jag direkt när jag klev in genom ytterdörren. Ibland var luften så stickande tjock att jag hade velat vända på klacken och gå min väg igen. Vi tassade på tå runt omkring honom. Min treårige bror Jonas protesterade. Han sa emot när det blev för mycket och gick omvägar för att inte komma nära pappa. Han var trotsig men stark, liksom jag. Vi sa emot när vi inte klarade mer, trotsade ibland, för att få extra kraft. Olle, som vid det här laget var elva år, sa ingenting. Han höll sig undan och var en exemplarisk son. Det var förmodligen hans sätt att stå ut. Min yngste bror Jesper var bara åtta år vid den här tiden och märkte tydligen ingenting av alla konstigheter. Mamma kämpade på, vägrade att skiljas, "i nöd och lust" som det heter. Vi mådde alla mycket dåligt.
Den tiden ser jag nu som infrusen i ett stort isblock. Familjens känsloliv gick på sparlåga, inga känslor fick visas, ingen ömhet, ingen närhet. Vi tinar sakta upp ur en årslång kyla.

Skilsmässa
En tidig höstmorgon gick pappa runt till oss barn och väckte upp oss. Nu skulle dom skiljas, sa han. Han tog farväl av oss alla, kramade mig nästan. Vi grät, för situationen var så udda, så sorglig.
Inuti mig kändes allt som en stor lättnad: Äntligen! Jag, som gick i gymnasiet vid den tidpunkten, gick iväg till skolan som vanligt. Just den morgonen hade vi ett prov i historia. Jag kände mig tom. Varken ledsen eller glad. Ingenting, liksom. Mina vänner tyckte det var så synd att mina föräldrar skulle skiljas! Dom förstod ingenting.

När jag kom hem den dagen var det med fjärilar i magen. Vad kunde ha hänt under dagen? Han var kvar. När Olle och jag hade kommit iväg till skolan hade pappa gått och lagt sig i sin säng. Där skulle han ligga och dö. Inte äta, inte dricka, bara dö. Den dagen tog mammas otroliga tålamod slut. Nu fick det vara nog!!! Han kunde inte ligga där och dö i sin säng, inför ögonen på sina barn!!! Jaha, sa pappa, fick han inte dö hemma i sin säng så fick han väl avsluta sina dagar i skogen där ingen kunde störas av hans enkla person. Så tog han på sig sin jacka och gick.
Eftermiddagen förlöpte och det blev mörkt ute. Pappa var fortfarande försvunnen och mammas oro blev större och större. Till slut kände hon sig tvungen att ringa polisen och efterlysa honom. Dom hittade honom ganska snart, i en liten skog några kilometer från vårt hem. Där satt han på en sten och inväntade döden. Den gången skrev mamma på pappren om tvångsintagning på psyket. Det kommer hon aldrig mer att göra om. Det var det största svek hon kunnat göra gentemot pappa, men i den situationen fanns inga alternativ.

Han var inlagd på psyket ett tag, fick mediciner och verkade nästan som förr igen. Han skrattade till och med ibland. Men han slutade naturligtvis med medicinerna den gången också, för enligt sin egen synpunkt var han definitivt inte sjuk.
Livet blev mörkare och kallare igen, både för oss och för honom. Under sommaren och den ljusa perioden har hans sinne alltid varit lättare. Det är när mörkret kommer om hösten som depressionerna slår till som hårdast.

Natt på polisstation
Hösten därpå kom han i konflikt med mamma när ett dagbarn inte ville stanna en morgon. Han ville inte bo i något fångläger. Antingen fick dagbarnet slippa vara hos oss eller så gick han. "Då får du gå", sa mamma. "Min inkomst är det enda vi har, vi kan inte äta principer".
Han tog sin ryggsäck och gick. Tidigare hade han haft tankar om att promenera till Stockholm. Där skulle han bo bland A-lagarna i tunnlar och trappuppgångar. Dom hade den gemenskap han saknade. Den här gången ringde mamma ingenstans. Hon lät honom gå. Däremot ringde polisen nästa morgon och undrade om hon saknade sin man.
Han hade frivilligt sovit på polisstationen fem mil hemifrån. Där hade han fått frukost och sedan fortsatt söderut. Senare under dagen ringde det människor till polisen och meddelade att en underlig man gick söder ut längs E 4. När han hade hunnit drygt tio mil hemifrån stannade en polisbil och undrade om han ville åka med dem hem igen. Han ringde till mamma och frågade om han fick komma hem. Än en gång hade han fått promenera av sig depressionen. Livet var lättare igen, men skratten kändes inte längre äkta.

Självmordsförsök
Han ville inte leva. Det visste vi, både mamma och jag. En av alla mörka nätter försökte han skära upp sin handled. Det lyckades inte. I ett av husen på gatan var det en man som sköt sig och i ett annat en som hängde sig under den här hösten. När jag vandrade hem från busshållplatsen om helgnätterna hade jag en ständig syn framför mig; när jag kommit in i huset skulle jag få syn på min far som hade hängt sig i vindstrappan. I många år hade jag den synen inom mig, varje gång jag kom hem sent. Hela vägen från bussen. För mig var det inte frågan om jag skulle få se denna syn, utan bara när det skulle ske.
Jag kan fortfarande inte se scener på film när det hänger en människa från taket, utan att tänka på dom tunga kilometrarna hem från busshållplatsen. Sakta närmar jag mig mitt hem i mörkret. Öppnar dörren, tar ett djupt andetag och tittar in...

För tio år sedan tog mammas modersinstinkt över hustruplikten. Jonas och Jesper var nu fem och tre år. Fortfarande var det Jonas som märkte av och kände nyanser i känslor och stämningar. Jesper dundrade på och brydde sig inte alls om, eller märkte inte, de svarta ögonen och hårda kommentarerna. Jonas mådde nu väldigt dåligt.
Mamma var tvungen att välja: rädda sonen eller maken. Hon fixade med lägenhet och flyttning, packade saker, öppnade telefon och TV-abonnemang. När hon väl hade tagit steget gick allt mycket snabbt. Hon arbetade metodiskt och över ett par veckor var allt ordnat. Det var en tung tid, men också den var nödvändig för att inte hela familjen skulle gå under. Vi hade nått smärtgränsen.

Oförstående omvärld
Det här är första gången jag berättar "hela" historien för någon och jag känner att det inte är lika svårt längre. Om jag hade skrivit ned dessa ord för några år sedan hade bitterheten varit mer påtaglig. Jag har skrivit otaliga dikter och dom är inte lika förstående till sitt innehåll. Svårigheterna har inte alltid varit pappas kyla och förändringar. Omvärldens oförståelse har varit lika svår. När jag har försökt förklara för människor om hur det har varit och hur det är, så fäller dom kommentarer som visar att det jag sagt inte gått in någonstans.
En nära anhörigs förslag när jag var 16 år: "Om du går hem och sätter dig i knät på din pappa och kramar om honom, tror du inte att han skulle bli glad och överraskad då?" Överraskad; ja, men glad???

Nu är det tolv år sedan mina föräldrar skildes åt. Han har ingen kontakt med oss men blir mycket glad när vi hör av oss. Tyvärr är det förenat med stor ångest för oss andra.
Mamma tog med sig Jonas och Jesper flera gånger för att dom inte skulle tappa kontakten med sin far. Jesper till och med sov över flera gånger. Han slutade med det den gången pappa hämtade honom och dom skulle gå dom fyra kilometrarna till pappas hem. Jesper var bara några år gammal och dom hade vagnen med. Efter någon timma kom pappa tillbaka med lillebror. Han ville hem igen. Det visade sig att dom bara kommit en liten bit på vägen när pappa hittat ett ställe där det låg mycket glas på vägen. Han var tvungen att plocka upp allt glas innan dom kunde fortsätta. Jesper satt tålmodigt i vagnen och väntade, minuterna gick och blev till kvartar, halvtimmar, timmar...

Att träffa morfar
De första åren firade vi julafton och födelsedagar tillsammans med honom, det var nog allt vi orkade med. Själv tog han inga initiativ för att träffa oss. Han såg det som vår skyldighet. När min dotter Klara skulle fira sin första jul, for jag och mamma för att hälsa på honom. Då klargjorde han för oss att "om det bara var en gång om året vi ville träffa honom så kunde det lika gärna vara". Och då fick det vara. Vi kände att vi gjort det vi kunnat, eller orkat.
Nästa kontakt från min sida var när jag födde min son, hösten därpå. En känsla sa mig att jag måste ta steget, så jag ringde för att berätta att han fått ett nytt barnbarn. Han blev väldigt glad och kom till BB för att se på Pelle.

Dom gånger jag träffar honom brukar det vanligtvis gå bra, men rädslan för de svarta, stickande ögonen, rädslan för att han skall tycka illa om något jag gör, känslan att gå på tå ligger som en klump i magen. Den känslan gör det nästan omöjligt att träffa honom.
I höstas var jag tvungen igen. Klara har pratat om sin morfar i flera års tid och byggt upp en idealbild av sin "Moffa". Hon har ritat teckningar och skickat brev till honom. När hon två gånger, inom loppet av någon månad, sagt till mig: "Min morfar kommer att dö innan jag får träffa honom" var jag helt enkelt tvungen. Efter en flaska vin en fredag kväll tog jag modet till mig och lyfte telefonluren. Samtalet gick bra och naturligtvis ville han att vi skulle komma och hälsa på. Besöket gick ganska bra. Barnen blev för livliga ett tag så Rösten kom fram ett tag. Jag var hela tiden rädd för att dom skulle vilja krama honom, så som dom spontant kan göra, men dom kände nog att det inte var på sin plats.
Fjärilar i magen, ångest, från den minuten jag hade bestämt mig för att ringa ända fram till den minut vi hade stigit ut genom hans dörr och besöket var över. Nu har Klara slutat tala om "Moffa".

Sorg  
Jag sörjer inte bara att han är sjuk, jag sörjer den pappa jag en gång kände. Han som fanns fram tills jag var tio-elva år. Han står för mycket viktigt i mitt liv, hans idéer lever vidare genom mig trots allt. Han är mycket intelligent och har alltid varit före sin tid. Många av hans tankar och idéer har slagit igenom hos resten av världen, bara vid en senare tidpunkt.
Hans uppfostran är i stort sett densamma som jag använder mig av med mina egna barn. Han har litat på oss, alltid lyssnat, tagit oss på allvar. Han sa en gång till min mor "En av oss skall alltid stå på barnets sida. Barnet ska aldrig behöva stå ensam mot en 
enad front av föräldrar". 
I vårt fall blev det mamma som fick bli den personen, hon fick försvara oss, förklara, skriva små lappar till mig om vad hon sagt till pappa att jag varit eller gjort.

Jag sörjer känslan av att inte vara omtyckt, att inte vara till behag för min egen pappa, känslan av att vara synden själv, hans största plåga. Han klarade inte ens av att se pussar på TV. Omedelbart reste han sig upp och stängde av eller bytte kanal. Mitt i en film, mitt i ett program som vi alla satt och såg. Ingen pardon.
Jag sörjer också känslan av att ha missat kontakten med mina bröder. Dom har sinsemellan ett bra förhållande, pojkar har ju mer likartade intressen som kan skapa förbindelser. Dessutom har dom aldrig behövt hålla avståndet på det sätt jag tvingades göra när jag var elva år ung. Min mans kontakt med sina bröder går inte att jämföra. Dom är "verkliga" syskon som bråkar med varandra ena sekunden, för att nästa minut krama varandra och säga hur mycket dom tycker om varandra.

Nu mår jag bra 
Vi syskon har aldrig bråkat med varandra. Aldrig. Vi har heller inte kramats. En enda gång har jag "kramat" Olle, och det var en gång när livet var absolut jävligt. Då satt vi på hans sängkant, jag höll om honom och vi grät tillsammans. Vid det tillfället var det han som var elva år.

Jag har skrivit och skrivit och skrivit i två dagar. Skrivit och ändrat, skrivit, läst igenom och lagt till. Plötsligt tog orden slut, jag kände mig mättad på min far och mina känslor, det blev för mycket. Alltför många sorger och tårar, som jag tidigare trängt undan, kommer upp till ytan.
Jag orkar inte mer nu. Kanske kommer orden tillbaka, det finns mycket att berätta, kanske är detta allt jag kan ta fram ur mitt inre. Många delar av min berättelse är bara skrapad på ytan, om jag gräver djupare så går jag under. Jag måste smälta min historia, låta orden sjunka undan. Förr eller senare flyter dom upp igen.
Nu för tiden mår jag bra, jag lever med min älskade man och mina två barn i ett paradis på landet. Mina barn är harmoniska och vana vid kramar och ömhet. Dom känner sig älskade och får prova på själv. Vi låter dom bli självständiga. Ibland blir jag rädd för att dom har det för bra. Jag har en tanke om att varje människa har sitt helvete på jorden.
Dålig barndom kan betyda bra vuxenliv, men bra barndom, betyder det då många sorger under resten av livet?

Måste man betala sin lycka? Är det inte enklare då att ha helvetet bakom sig? Man kan fråga vilken människa som helst. På något sätt har dom alla råkat ut för något sorgligt i livet, kanske ett syskon som dog ung, en förälder som blivit sjuk och avlidit, en olycka, något annat trauma. Föräldrar som är alkoholister, tjuvar, spelmissbrukare, sjukligt överbeskyddande. Det går att räkna upp hur många olyckor som helst och vi får alla vår beskärda del.

Jag är lycklig, stark och orädd. Jag lever, jag mår bra. Kan livet bli bättre?

© Pim
 
Previous page: Dikt av Jan-Erik Körnhall  Następna strona: Pims epilog