1.12.2

News

mar 18, 2016
Kategoria: General
Napisał: czilboj

Deras underkläder kommer i en stor mängd olika varianter, färger, former, storlekar och modeller. Detta är för att det ska finnas något som passar alla. De har satsat på att ha hög kvalitet på sina varor och trots detta hålla låga priser. De har försökt bygga ett sortiment baserat på underkläder som ”ser bra ut på alla”. Sexiga underkläder och kläder online till Sveriges billigt priser! klicka här

CMS - 1.12.2 - Kolonia
 

Kristider Av Carmencita

Kristider
Av Carmencita

Kristider är en berättelse av Carmencita, en kvinna som var van vid att arbeta mycket och reda sig själv och sitt liv. Men en rad svåra yttre omständigheter, bland annat en lång period av arbetslöshet, förde med sig stt hon hamnade i en djup psykisk kris.

Hösten 1991 sålde jag min kioskrörelse, därför att den tog all min tid och jag hade arbetat praktiskt taget 900 dagar i ett sträck och mina krafter höll på att ta slut.
Efter att ha vilat upp mig ett par månader och slutfört de sista handlingarna med kiosken,
flyttade jag ifrån det lilla samhället, där kiosken varit belägen.
Dessförinnan hade jag haft oändliga dispyter med min A-kassa, som ansåg att jag inte skulle ha någon ersättning, eftersom mina aktier inte var sålda och jag fick således ta av sparpengar för att klara uppehället.
Min känsla av otrygghet började redan nu bli verklig även om jag inte var helt strandsatt när det gällde kontanta medel.

Jag stod helt ensam efter en total brytning med min kompanjon och sambo.
Jag beslöt att flytta tillbaka till en stad, där jag tidigare arbetat och hade nu sökt en halvtidstjänst som kamrer, resten av tiden hade jag tänkt försöka få ett extraknäck.
Jag var verkligen aningslös.
Jag var inte riktigt medveten om att jag blivit äldre och att vi var på väg in i ett samhälle som blivit hårt och skoningslöst.
Vi, min katt och jag, for iväg till den inköpta insatslägenheten, som jag inte ens sett, men jag hade bott tidigare på detta området och kände väl till kvarteren, vilka vid den tidpunkten framstod som väldigt trevliga för min inre syn.

"Jag var inte riktigt medveten om att jag blivit äldre och att vi var på väg in i ett samhälle som blivit hårt och skoningslöst."

Lägenheten var i behov av en genomgripande reparation, eftersom där inte var gjort ett skvatt på 10 år. Det fanns emellertid gott om pengar i reparationsfonden, så jag var inte orolig. Det skulle nog bli fint tids nog. Men vänta fick jag göra. För lägenheten ägdes av ett dödsbo och bouppteckningen var inte klar. Det tog 3 månader innan jag kunde snygga upp.

För att återgå till det mest primära och viktiga, så var jag på anställningsintervju för det arbete som jag sökt. Det mest viktiga för t f chefen, när jag kom dit, var att hon skulle ha en sittriktig stol, som hon nu provade ut. Den var inte billig. Därefter uppenbarade sig ytterligare en man som hade varit hos läkaren för ryggbesvär. De satt nog för mycket. Jag fick berätta så mycket jag orkade om mig själv, om mina barn och vad de gjorde och så vidare. Det kändes väldigt jobbigt. Det var inte mycket som stämde, kanske var jag inte mogen för ett nytt jobb. Det är nog över huvud taget svårt att bli underlydande när man varit sin egen chef.

Efter ett par dagar blev jag ånyo kallad. Nu för att träffa övrig personal och det var väl okej. Sedan fick jag gå dit på kvällen också för vidare grillning. Jag kände mig som en urlakad sill. Det som tog udden av det hela var emellertid inte detta, utan ett sammanträffande med den sjukskrivne chefen hemma i hans bostad, där han började tafsa på mig. Då tog mitt tålamod slut och jag tog tillbaka min ansökan. Jag hade fått lov av arbetsförmedelingen att få ett flyttbidrag om jag fick arbete och därför sökte jag omgående upp ett annat företag som sysslade med telefonförsäljning av dataraster.
Denna tjänst var provisionsbaserad och jag insåg efter ett par dagar, att det inte fanns en chans att kunna överleva på detta.
Till saken hörde också att man inte kunde få behålla sin A-kassa om man tog en sådan tjänst.

Man kan tycka att man kan få lite provtid och se om det kan gå runt, men icke sa nicke. Således rök ca 10.000 kr i flyttbidrag, för något tänkbart arbete fanns inte att få i denna stad. Men ett nytt arbete var alltså villkoret för att få bidraget. Förlorade även 6.000 kr på grund av dubbla hyror genom att vara så snabb i vändingarna. Varför kan jag aldrig lära mig att ta det lite lugnt? 
Jag sprang ofta på Arbetsförmedlingen och fick en ung kille som kontaktman. Han ordnade en datakurs i text- och ordbehandling i 5 veckor, vilket varken gjorde från eller till när det gällde att få ett jobb. Men bra med kurser är ju i alla fall att det räknas som arbetad tid. Min bil hade jag dock fortfarande kvar och kunde göra lite utflykter. Jag hade fått låna en systemkamera och började så smått att lära mig fotografera med en sådan. Det blev ett verkligt intresse för mig, jag hade hittat något som passade mig precis. Oljemålning hade jag också hållit på med tidigare, men fotografering kändes väldigt rätt för mig.

Under en av mina utflykter for jag förbi ett litet matställe, som jag hållit ögonen på flera gånger. Det vore nog ganska trevligt att jobba på ett sådant ställe över sommaren, tänkte jag. Arbetsförmedlingen hade lovat mig att om jag hittade en arbetsplats, så fick jag lov att prya där i 4 veckor med samma ersättning som min A-kassa, alltså existensminimum.

"Smuts, stank, maskar, disk i travar, tompavor etc. Gud vad jag städade och diskade hela dagen."

Jag ringde på en vacker dag i slutet av maj och bad att få tala med ägaren. Vi språkades vid en stund i den pittoreska trädgården. Jovisst, det skulle gå bra att jobba hos honom på försök. Jätteroligt. Det var 3 mils bilfärd till det lilla matstället, som låg verkligt naturskönt i ett av vårt lands största turistparadis. Det låg emellertid lite vid sidan om allfartsvägen. 
Jag infann mig tidigt en måndagsmorgon i början av juni och fick då en verklig chock när jag kom bakom kulisserna; där var rena bombnedslaget!!!

Smuts, stank, maskar, disk i travar, tompavor etc. Gud vad jag städade och diskade hela dagen. Jag får väl ta det, tänkte jag. Det var ingen ordning alls. Men han var bra på att laga mat i alla fall, ägaren, Jag fick ett mål mat om dagen gratis, alltid något. 
En dag dök hans föräldrar upp, De var delägare i värdshuset, och nu beslöts det att jag skulle infinna mig klockan 7 på mornarna, då det skulle bakas. Jag tog med mig av egna  recept och resultatet blev mycket uppskattat av kunderna. Nu blev morsan avundsjuk över att inte hennes bullar var bäst, så därför spolade vi mina bakverk. Ack ja. 
Disken och smutsen var outhärdlig och när jag stod nere i källaren och skalade potatis kröp en kackerlacka fram. Då tyckte jag att det började gå för långt, och när sedan ägaren presenterade ett arbetsschema på mellan 9 -10 timmar vardag som helgdag, så beslöt jag att ta min mats ur skolan. 

Sommaren 1992 blev mycket varm. Värmen kom redan i början av maj. Jag mådde mycket dåligt, trots det vackra vädret och närheten till bad. Konditionen höll jag uppe med cykelåkning och tillryggalade säkert 30-40 mil på cykel den sommaren. Jag hade inga vänner och inte mycket kontakt med mina barn. Min dotter vistades utomlands och min son är bosatt på andra sidan Sverige. Min mor är psykiskt sjuk och min enda bror är bosatt i Australien, så det var ljusblått. 
Vid ett av mina rutinbesök på arbetsförmedlingen fick jag se en uppsatt notis om att en kioskägare i staden sökte hjäp, därför tog jag kontakt med honom. Det verkade ganska lovande, men jag var hemskt spänd vid detta tillfälle. Ägaren ringde i alla fall upp mig efter ett par dar och sa att jag var den mest lovande aspiranten och bad mig komma på nytt besök.

Det var tidigt en lördagsmorgon och han höll på att städa. Jag sa, att jag kunde väl ta några tag, och så dammsög och moppade jag hela kiosken. Han började prata en massa om sitt privatliv och hade över huvud taget väldigt underliga idéer. Han uttryckte sig på ett mycket märkligt sätt, och jag förstod att det skulle bli väldigt svårt att arbeta där. Vid en titt i telefonkatalogen såg jag att han titulerade sig som Estet! Häpp! 
Min enda glädjekälla blev istället fotograferingen och jag fick snart en hel låda full med dior och kort. En idé som nu växte fram var att försöka göra vykort. Ta bilderna, låta trycka dem och sälja dem själv. Jag strosade runt i staden och tittade på alla vykort som fanns i butiker och tobaksaffärer. Tänk om det kunde gå vägen! 
Jag frågade en butiksägare vad han betalade för ett bra kort. Två kronor, sa han. Jag började kalkylera. Och jag fotograferade och lät framkalla. Det kostade mig en del, men jag unnade mig inget annat. Jag trodde fullt och fast på min idé, och funderade även på julkort, påskkort, morsdagskort etc.

Men livet var inte särskilt roligt. Ensam var jag, och inget fast jobb hade jag. Jag bad min f d sambo att komma ner en sväng på höstkanten, och det gjorde han. Vi brevväxlade sedan hela hösten för ingen av oss hade råd att ringa. Min telefonräkning var redan skyhög eftersom jag ringt så många samtal till olika företag angående säljjobb m m. Jag tror att man går igenom många olika stadier, när man är arbetslös. I början söker man desperat, sedan ger man upp ett slag, tror att det är nödvändigt för att samla nya krafter. Men mina planer på att fotografera och låta trycka vykort lade jag fram för min kontaktman på arbetsförmedlingen, som då lät mig gå på en Starta eget-kurs. Jag vet ju hur det är att ha ett eget företag, men det var alltid nyttigt med kunskaper i detta ämne, tänkte jag. Och det viktigaste för mig var nog att få träffa andra människor. Kursen hölls en vecka i oktober och en vecka i december.

Hösten var gräslig och jag hade börjat vantrivas så till den milda grad i denna stad. Jag ville bara hem, och jag tänkte på den stad som jag levat och bott i större delen av mitt vuxna liv. Jag såg för min inre syn alla de vackra platserna, den underbara sjön och alla lamporna som lyste på kvällen. Och den kuperade terrängen och de vackra omgivningarna, mina tassemarker. Nu satt jag emellertid fast, eftersom det var omöjligt att sälja lägenheten till ett någorlunda vettigt pris. Det kändes som om jag skulle kvävas. Jag funderade på massor av alterntiv. Hyra ut, kanske? Jag gick till vicevärden och fick intyg på att jag fick tillåtelse till detta. Men hyran skulle stiga med 12 procent påföljande år, visade det sig. Nu hade jag plötsligt inte råd med lägenheten längre.

Jag bad desperat vid ett besök hos min f d att jag skulle få bo hos honom ett tag, eftersom situationen var så hopplös och min vantrivsel bara ökade. Men, nej det fick jag inte, varför jag tog min katt under ena armen och min resväska under den andra och reste tillbaka mitt i natten. Den första snön kom ungefär halvvägs och jag tyckte livet var för djävligt. Min bil hade fått för mycket glykol i sig så den började ryka 3 mil från min bostadsort. Ska jag nu inte ens komma hem till min lägenhet, tänkte jag, och sneglade på katten, som satt på huvudstödet på sätet bredvid. Jag ger järnet så går det nog, bestämde jag mig för. Och det gick, vi kom hem. Men det regnade och regnade. 
En dag skulle jag gå ner till centrum och hämta framkallade bilder. Då mötte jag en man, som började gapskratta åt mig. Skrattet ekade flera hundra meter bakom mig. Jag vet inte om jag såg hemsk ut. En ledsen uppsyn hade jag nog, Men ändå, att bli utskrattad på det viset. Jag visste inte om jag skulle vända och gå hem igen, men samlade ihop mig och fortsatte ned till stan.

Nu hade liksom måttet rågats och jag kände att jag var tvungen att göra något för mig själv. Jag stegade iväg till närmaste resebyrå och kollade vad som fanns. Brydde mig inte om, om jag hade råd eller inte. Jodå jag kunde komma till Teneriffa om 14 dar, precis före jul. Jag tog den resan och det ångrar jag inte en sekund. Jag hade jätteroligt och var ute och dansade och blev mycket uppvaktad, besåg den ståtliga vulkanen Teide och fotograferade mycket. De vackra buskarna med julstjärnor blommade för fullt denna tid. Det var en lisa för själen. Ibland blir Sverige för trångt och tråkigt. 
Hemkommen gick jag ytterligare en vecka på Starta eget kursen, och hade fått en väninna via den, som jag sedan höll lite kontakt med.Vi firade bland annat in det nya året tillsammans. I den vevan hade jag också lämnat in mitt förslag om vykortsproduktion till Utvecklingsfonden, idén om att fotografera och låta trycka kort. Men det kom emellertid en dam till mig därifrån, och hon gjorde ner mig fullständigt. Jag kunde ingenting enligt henne, inte ens fotografera. Så det så. Punkt, slut.

Hon hade minsann kontaktat en fotograf i Stockholm och han kunde inte klara av att ta vykort, så följakligen kunde inte jag det heller. Vad gör man? Gråter, lägger sig ner på golvet och slår med knytnävarna, eller vad?
I februari fick jag börja på en datakurs gällande bokföring och kontorskunskap. Sådant som jag sysslat med i nästan hela mitt vuxna liv och kan utan och innan. Den kursen fick jag gå enbart för att jag skulle få en ny period att stämpla på. Vad gör man? Man måste ju tacka och ta emot. Den kursen varade hela våren, 16 veckor. Jag fick fruktansvärd värk i högerarmen, förmodligen berodde det på mycket arbete med "musen".
Jag hade sån värk att jag fick svårt att sova och en ständig oro för ekonomin gjorde väl sitt till för att öka känslan av problem. Samtidigt gick det inte att säja lägenheten, och jag blev vid denna tidpunkt tvungen att gå till socialen för att få lite hjäp till matkassan. Det fick jag, och jag var tacksam för det.

Under tiden jag gick på datakursen, sökte jag jobb. En dag fick jag telefon att jag var välkommen på intervju till ett arbete jag sökt. Oj, hjärtat flög upp i halsgropen . Det handlade om ett arbete som kontorschef på ett varuhus. 
Jag fick ett trevligt intryck av intervjuaren, som då var chef för varuhuset. Varuhuset skulle ändra inriktning och ingå i en större kedja. Jag blev kallad ytterligare en gång och blev då intervjuad av den allra högste chefen för hela varuhuskedjan. Nejdå, det blev inte napp nu heller och jag blev dessutom bestört, när jag samtidigt fick höra att den gamle chefen hade tagit sitt liv.Vilka tider vi lever i och så många vi är som får lida!
Åter till datakursen, som nu led mot sitt slut. Trots allt hade jag fått några nya vänner genom denna och vi lovade att hålla kontakt och peppa varandra.

Jag hade genom den kursen också säkrat en ny omstämplingsperiod på 300 dagar. En tröst kanske, men samtidigt hade jag inget att göra, och inga pengar heller för den delen. Jag bestämde mig trots allt att på egen hand försöka med mina vykortsplaner och beställde 5 rullar av bästa filmsorten och fotograferade så mycket jag kunde. Jag gick också  runt och gjorde en alldeles egen marknadsundersökning för att se om det fanns någon efterfrågan av vykort med motiv ifrån orten. Det visade sig vara mycket dåligt med den saken och jag insåg efter hand att jag inte skulle kunna fortsätta med detta. Men jag blev ändå placerad med ett foto i en bedömningstävling och blev väldigt glad. En liten, liten framgång.
Denna vår fumlade och drumlade jag dock något alldeles otroligt med min kamera och fotograferingen. En gång hade jag ställt upp stativet för att fotografera solnedgången, och då borrade stativbenen ned sig i sanden och vippade framåt så att hela objektivet blev intryckt. Smock, sa det. Jag kontaktade förtvivlad en fotokollega och undrade om han kunde hjälpa mig med en reparation. Kom genast, sa han, och jag for till honom sent på kvällen. Men på vägen till honom blev jag stoppad av polisen för körkortskontroll. Det var som väl var inget fel på kortet. Och inte var jag onykter heller, så det klarade sig ju. Men känslan, den var obehaglig. 
Och inte nog med det, det var väldigt nära att jag hade rammat ett rådjur också. Så det där var en sån där dag då man borde legat väldigt lågt. Men jag fick i alla fall kameran fixad för 350 kronor.

Senare på våren fick jag hyra ett torp av en väninna från min gamla hemstad och jag hade med mig flera rullar i fotoväskan. Det var den tiden på året då allting är så otroligt vackert och äppelträden står i blom och maskrosorna lyser som gula kycklingungar på fälten. Hur det nu var så lyckades jag med konststycket att peta in en rulle två gånger i kameran. Jag säger då det, men vänta bara, ett misstag kan bli en fullträff. 
Jag hade också gett mig DEN på att komma tillbaka till min hemstad igen, och satte upp annonslappar om min lägenhet lite här och där. En kväll ringde en man som bröt på svenska och frågade om han fick komma och titta på lägenheten. Det var en kille i 30-årsåldern från Iran. Han var mycket intresserad men drog ändå på det låga priset, som jag hade satt. Jag visste att jag var tvungen att göra så för att få lägenheten såld. Men vi blev trots allt ganska goda vänner. Han var ungefär i min sons ålder och det var trevligt att prata med honom. Efter att jag gått ner ytterligare i pris så slog han till. Äntligen var jag loss!

En stor ekonomisk förlust, men jag var ju tvungen att flytta, jag hade leds ihjäl annars, eftersom det inte gick att få något jobb. Min f d sambo såg i hemstadens tidning efter en liten enrummare åt mig och fick napp. Det var liten lägenhet med snedtak högst upp i huset och med delad toalett och dusch. Vi klarade flytten själva och kånkade och bar upp för två trappor. Jag tyckte om lägheten, och hyran framför allt. Det är mysigt med snedtak och det passar väl med min konstnärliga läggning. Mina stora tavlor gick ju inte att sätta upp förstås, så en del fick jag placera på golvet. Och det går ju också att sätta en tavla på stativ och byta ut den då och då mot en annan.

Men nu skulle min katt till att ha ungar också, mitt upp i alltihop, för jag hade inte haft råd att köpa p-piller åt henne. Och naturligtvis hade det olyckat sig. Jag satt bredvid henne en lördagskväll med vatten, gasbinda och honungsmjölk och allt vad det var som stod i handboken om katter. Plötsligt så kom det ett litet paket ut med något i. Katten började genast att slicka av fosterhinnan. Hon fick liksom en aha-upplevelse, eftersom hon aldrig fått några ungar förut. Hon svirade till slut om navelsträngen med ett elegant kast och tryckte in den i magen på ungen med sin nos. Jaha, nu är det väl bara att vänta på nästa unge, tänkte jag. Jag väntade och väntade men si det kom inget mera. Det gick 24 timmar och det blev inte mer. Jag var själaglad. Det räckte så väl med två katter i den lilla lägenheten. 
Kattungen var alldeles underbar och hade samma teckning som sin mamma, frånsett en liten vit prick på nosen. Det var en liten kattpojke och jag döpte den till Happy. Han växte och frodades och var så himla gullig. Jag försökte fotografera mor och son, men det är svårt att fota djur. De var aldrig riktigt stilla och kanske var jag det inte heller. Tyngd av bekymmer, som jag var. 
Min mamma hamnade på sjukhus på grund av depression, så jag fick besöka henne flera gånger på olika sjukhus i länet. Min fd sambo struntade i mig och mina bekymmer. Det var väl för svårt att ge mig ett handtag. Ren elakhet tyckte jag. Även om känslorna inte finns kvar, kan man väl uppträda med lite kamratskap.

Något arbete stod som vanligt inte att få. Men jag hade fått för mig att det kunde vara roligt att jobba på en handelsträdgård. Sökte upp ett sådan, som låg lite utanför stan. De skulle få ha mig i fyra veckor. Gratis! Nu skulle jag minsann utnyttjas till fullo, vitsen med  pryotider är ju att man lite försiktigt ska få känna sig för på olika arbeten. Men gud vad jag fick jobba. Jag var precis färdig när jag kom hem på kvällen. Jag hade så ont i mina leder och en gång smorde jag in mig med honung. Jag hade ingenting annat. Vid ett tillfälle fick vi stå utomhus och plantera tulpanlökar och det spöregnade hela tiden.
Ett gott råd; gör inget gratis. Det finns ingen som tackar dig för det. Det är bara att underkänna sig själv.

En dag när jag kom hem ifrån handelsträdgården låg ett stort brunt kuvert i brevlådan. Gissa vad det var? Jo, jag hade vunnit en Photo-CD i Kodaks stora sommartävling. Det var ett kort av de bilderna som jag hade dubbeltagit som de hade uppskattat. Det är tydligen inte helt fel att göra fel ibland. Priset var värt ca 4000 kr. 
Dessutom hade jag blivit uttagen för en intervju till ett jobb som butiksinventerare inom radio-, tv- och fotobranschen. Nu slapp jag handelsträdgåren. For iväg glad i hågen, fast hemskt nervös. 70 mil tur och retur var det till huvudkontoret. Jag fick jobbet! Vad lycklig jag var. Men men säg mig den lycka som varar beständigt. 
Arbetet bestod i att besöka olika affärer inom respektive bransch och det fanns ett uppgjort schema över vilka platser man skulle hinna med . Det var många städer att gå igenom och enormt stressigt med tidspressen.

"Jag sökte flera kontorsjobb utan resultat. Och numera får man inte alltid ens tillbaka sina ansökningshandlingar."

Jag gjorde så gott jag kunde och det var ju heller inte så lätt att hitta butikerna i städer som man aldrig satt sin fot i. Så nehej, jag dög inte här heller. Det bestämde en mycket skarp och vass handledare. Efter det tog jag en väldig dispyt med ledningen. 
Jag vet att jag gjorde så gott jag kunde, men min handledare påstod att hon kände till min karaktärstyp. Vad gör man?

Jag ringde arbetsförmedlingen och jag fick gå och prata av mig lite. En maktmänniska, sa dom om henne. Och vad kan man göra åt sådana? Nu var det julen i faggorna också. Det var min svåraste jul hittills. Jag kom också i en fruktansvärd dispyt med min dotter och har inte pratat med henne än, trots att sex år gått sedan dess.
När julen var över fick jag börja på en intensivkurs i engelska som varade i 4 månader. Det var ju bra, men jag var förskräckligt hängig och dan hela våren. Näsan droppade för jämnan, vet inte vad det var. Pollenallergisk har jag aldrig varit. Men det gick bra för mig och jag tillhörde de mest alerta i klassen. Numera behöver jag knappast översätta engelskt talade program på TV. Tänk om man kunde få praktisera sina kunskaper på ett jobb!
Jag sökte flera kontorsjobb utan resultat. Och numera får man inte alltid ens tillbaka sina ansökningshandlingar. Man borde nog fråga vad det är som gör att man inte får de jobb man söker. Min ålder är naturligvis ett hinder. Är det månne bara jag som blir äldre?

Den heta sommaren -94 var naturligtvis behaglig med ett härligt badliv och det gick att bada i de flesta sjöar utan att frysa. Kyrkoförvaltningen hade utlyst en tävling för alla och envar att fotografera kyrkorna i staden. Detta ställde jag upp på, och jag lyckades så pass bra att två av mina fotografier köptes för 2000 kronor. Det som jag blev oerhört stolt över var emellertid att jag kom med i landskapets fotosalong. En amatör bland idel proffs! 
Men inget hände på arbetsfronten, varför jag konsulterade arbetsförmedlingen om det fanns någon ny kurs. Snart befann jag mig på en av stadens gymnasier, djupt engagerad i en mediakurs på 24 veckor. Jag var naturligtvis äldst, kunde varit mamma åt var och en, så stor skillnad var det i ålder.
Men den kursen slutade jag efter 16 veckor efter att ha blivit mycket illa åtgången av mina klasskompisar. Jag blev mobbad. Och till följd av detta hamnade jag på stadens psykiatiska klinik i fyra veckor.

Sist men inte minst är frågan; hur många gånger man ska orka spänna bågen och tvingas höra strängen brista om och om igen?

Copyright Carmencita
 
Det finns en fortsättning på Carmencitas berättelse: "Balanserande på knivens egg i stormens öga". I den redogör hon för sin personliga upplevelse av ett psykostillstånd som hon hamnade i efter alla motgångar.