1.12.2

News

mar 18, 2016
Kategoria: General
Napisał: czilboj

Deras underkläder kommer i en stor mängd olika varianter, färger, former, storlekar och modeller. Detta är för att det ska finnas något som passar alla. De har satsat på att ha hög kvalitet på sina varor och trots detta hålla låga priser. De har försökt bygga ett sortiment baserat på underkläder som ”ser bra ut på alla”. Sexiga underkläder och kläder online till Sveriges billigt priser! klicka här

CMS - 1.12.2 - Kolonia
 

Här krävs en skärpning!

Här krävs en skärpning!

Människor som sökt hjälp och stöd inom psykiatrin har enligt den nya psykiatrireformen blivit lovade anständiga livsvillkor.

En av dem är Martin Larholm, och han anser att mycket ännu är ogjort när det gäller bemötandet inom mentalvården - och ute i samhället. Bland annat har vi mött honom i radio- och tv-program, då han berättat om hur han ser på sin livssituation. Han har också varit ute i skolor och informerat, och han har delgett sina erfarenheter inom utbildningsprogram för olika personalgrupper som bistår psykiskt utsatta.

larholm1.jpg (26273 bytes)
Martin Larholm på jakt efter samhällets utlovade "gemenskap och meningsfulla sysselsättning".   Foto: Lars Lejring

Mörkret sluter sig kring oss nu. Många dras med depressioner och annat tungsinne. Man måste försöka komma åt själva roten och orsaken till varför det känns så här. Det är inte bara psyket och det som finns inom oss som skapar det tunga. Orsaken finns i det yttre, som sedan påverkar själen eller psyket.
Jag vet att man måste se att tungsinnet finns överallt. Precis överallt. Gör man det till ett "symtom" hos en själv så kommer man fel!

OFTAST ÄR DET EN REN KONFLIKT som är orsaken. En glömd och sedan länge begravd konflikt till någon i ens förflutna. När sedan de yttre förhållandena är dåliga, så kan konflikthärdarna aktiveras och orsaka till synes olösliga problem och depressioner.
När vi umgås med varandra och pratar, så är det ytterst sällan vi kan komma åt det där som ligger under ytan, och som förstör gemenskapen. 
Vi måste kunna prata om allting, inte bara röra oss på ytan i våra samtal!
Finns där någonting som stör och som vi inte kan tala om? Då måste det fram! Annars blir allting värre, mycket värre!

MELANKOLI OCH TUNGSINNE är inte att leka med. Den enda bot som finns är att få loss sin kreativitet och sitt tal. Att sätta igång en förståelseprocess och få ordning på sina tankar. Ordning i - och ur - mörkrets kaos. Man kan inte köra in i gamla mönster, börja skylla ifrån sig och utse "syndabockar". Det är nödvändigt att alla nu nyktrar till och inser sin egen medverkan i "skulden". Det finns konflikter i de allra flesta familjer och i samhällen. Det är absurt att förneka det!

ATT SÅ SOM PSYKIATRIN FÖRNEKA detta och skylla på "sjukdomen" är en dålig "lösning"! Konflikten måste fram! Den måste zoomas in. Alla har del i den! 
Man förvärrar bara tillståndet genom att trycka tillbaka och försöka begrava konflikten i psyket med allsköns farmaka och mediciner. Sedan tror man att allting är OK! 
Allt verkar ju bra. Det ser fint ut. Men snart kommer symptomen tillbaka med ännu större intensitet och kraft. Eftersom ingen kan leva "som om". Livet som "normal" och "frisk" blir ett falskt tillstånd! Det är en teater som man inte kan tro på och som inte håller! Inte i längden.

"Naturen i människan kommer alltid tillbaka och kräver upprättelse. Liv är rörelse och att gå på injektioner är för mig som att vara levande begravd."

Verkligheten slår hårt mot detta falska tillstånd bland oss människor. Naturen i människan kommer alltid tillbaka och kräver upprättelse. Liv är rörelse och att gå på injektioner är för mig som att vara levande begravd. Det är fruktansvärt att uppleva. 
Psykiatrin vill så gärna ha färdiga svar - eller komma fram till färdiga lösningar, utan att lyssna till vad de "sjuka" försöker säga.
Jag har själv kämpat med näbbar och klor mot den felbehandling jag fått. När jag kom in på S:t Jörgens sjukhus i Göteborg första gången - det var 1974 - sökte jag själv hjälp där, eftersom jag hade svårt att nå ut och få kontakt med andra. Det var problem som uppstått tidigt i mitt liv. Jag hade länge burit dessa "krafter" och svårigheter inom mig, men de blev akuta först efter skoltiden.

När jag var liten var jag mycket ambitiös och noggrann. Och framförallt ensam. I början av skoltiden var jag inte utsatt för någon mobbing. Snarare tvärtom. Jag hade respekt bland de andra eleverna och var inte rädd för dem, men jag var som sagt ensam och uppfattades nog som lite "egen" eller "udda".

JAG VAR RÄTT LÅNGSAM och tänkte mycket, tror jag. Jag har alltid varit känslig, och att vara bland en massa främmande människor från morgon till kväll är stressande. Kraven på mig var tunga och svåra! Jag minns skoltandvården som exempel. Där fick jag gå och borra i tänderna och dra ut dem utan bedövning. Gång på gång i långa serier. Längre upp i skolåldern blev det allt mer stressande och i tonåren kom relationsproblem, med mobbing som ständigt hot! All smärta och ångest fanns djupt inom mig då. På gymnasiet var jag också "duktig och flitig" och fick höga betyg. På bekostnad av alla andra problem som bara växte.Hela gymnasietiden gick jag och spände mig psykiskt inför de andra - lärare och elever - så att de inte skulle se hur sårbar och känslig jag egentligen var. Några av mina "kamrater" såg det och visste om det, men jag höll mig undan hela tiden och lyckades undkomma deras försök att så att säga knäcka mig och förödmjuka mig inför de andra.

"Jag blev tjock och ännu mer ensam och isolerad! Jag bara åt och sov. Ett isoleringens helvete, där alla mina känslor försvann."

Efter gymnasiet kom alla dessa problem ännu mer i dagen. Min far hade haft hjärtinfarkt och var mycket svag och dålig och jag själv visste inte hur jag skulle fortsätta. Jag var rädd, mycket rädd, för att jag skulle "tappa masken" offentligt.

EFTER HAND BRAST FÖRSVAREN och den medicin jag fick när jag kom in på sjukhus första gången - och som jag sedan hade i sprutform i sjutton år - gjorde mig passiv och lat. Jag slutade nästan att leva. Ett prydligt litet fläskpaket var jag. 
Vad var det för en tillvaro?! I sjutton år!!!!!!!

Varför kunde ingen hjälpa mig? Hur kunde man tro att detta var rätt? Hela min tillvaro stod ju helt stilla och jag levde som i segt gummi! Utan någon som helst känsla av kontakt med någon, en grå tillvaro utan hopp. Min läkare förstod hur jag hade det, men han till och med skämtade om det. FY FAN! Allt var "sjukdomen".

Jag levde upp våldsamt var gång jag slutade med injektionerna. Full utlevelse med en fantastisk känsla av frihet och kontakt! Men rent kroppsligt var det en chock, jag varken åt eller sov och magrade snabbt.

DET ÄR NÅGONTING I MEDICINEN jag behöver, men bara i små doser, annars dör mitt själsliv och min kreativitet. När jag gick på injektioner var det omöjligt att ändra på nånting i min passiva tillvaro. Allt var grått och tråkigt. 
HÄR KRÄVS EN SKÄRPNING! 
En kursomläggning (180 grader)! Jag har fått tillbaka mitt liv nu - eller åtminstone mina funktioner - men hur många "färdigbehandlade" går omkring som levande begravda? Människor som blivit berövade allt - eller näst intill. Människor som plågas av någonting de inte kan greppa och komma åt.
För hur skulle de kunna begripa sammanhangen, om inte heller deras läkare ser klart? Eller inte vill se klart! För felet är ju inbyggt i systemet.

Hur skulle då dessa läkare kunna bota? De är ju själva angripna! 
Av
 uppgivenhet, meningslöshet, passivitet. Deras "jobb" är ju bara att hålla en nere, lägga locket på, konservera allting! Begrava konflikter och låtsas. Vilseförda som de är!

Jag väntar på en förändring

Martin Larholm
Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Solkatten