1.12.2

News

mar 18, 2016
Kategoria: General
Napisał: czilboj

Deras underkläder kommer i en stor mängd olika varianter, färger, former, storlekar och modeller. Detta är för att det ska finnas något som passar alla. De har satsat på att ha hög kvalitet på sina varor och trots detta hålla låga priser. De har försökt bygga ett sortiment baserat på underkläder som ”ser bra ut på alla”. Sexiga underkläder och kläder online till Sveriges billigt priser! klicka här

CMS - 1.12.2 - Kolonia
 

Frisk från schizofreni

Musikern och konstnären Eric Malmberg, som vi tidigare mött i Spegeln, är idag en synnerligen kreativt arbetande ung man. Barndomen präglades dock av av en svår inre isolering. Men mötet med läkaren Anker Melgaard blev avgörande för Erics tillfrisknande från schizofreni.

Frisk från schizofreni
Om böjlig terapi och språkets betydelse
Av Eric Malmberg

Jag blev schizofren och kom tidigt i mitt liv till barnpsyk. När jag var fyra år började besöken där, som dessvärre kom att bli en ganska dyster följetong. 
Inte någon av alla de psykologer och läkare som jag under åren kom att träffa, kunde hjälpa mig. Tvärtom. Deras behandlingsmetoder ledde bara till att jag blev allt sämre.
Men till slut, när jag var tolv år hade jag turen att äntligen möta en läkare som kunde ge mig hjälp. Det var Anker Melgaard, som med framgång driver två behandlingshem för psykiskt sjuka barn och ungdomar i Borlänge. 
Han kunde vägleda mig ur schizofrenins mörka värld. Och jag upplever att det till stor del beror på att han hade ett förhållningssätt till språket som var annorlunda mot hur de andra läkarna förhöll sig till sitt språk. 
Jag vill inte skuldbelägga någon eller leta syndabock. De andra läkarna gjorde säkert sitt bästa. Jag tycker dock att det kan vara intressant att försöka formulera den här skillnaden i språk som för mig innebar en sådan avgörande förändring.

Den stora skillnaden mellan Anker och de tidigare läkarna, ligger i att hans läkarstil var personlig. Den terapi som han gav var en blandning av allt ifrån drömtydning till simträning, promenader i stadsparken, djupdykningar i mitt inre, och mycket, mycket annat. Behandlingen var ett ihpopkok som var unikt för honom.
Genom detta kunde jag så småningom tillsammans med honom möta mitt jag. 
Hans personliga läkarstil innebar att jag möttes av en annan person.
Bara det sätt som Anker gav sin terapi på, var liksom ett erkännande av att jaget faktiskt existerar. Det var det jag behövde uppleva, för det var mitt jag som jag hade tappat bort. Det var mitt problem.

När jag kom till psykvården som fyraåring var det inte lika kul. Då möttes jag av psykologer och läkare som ganska strikt följde sina redan färdiga läkarkunskaper. De gjorde som de som läkare skulle göra. 
Vår relation var opersonlig. Jag var deras patient och de var mina läkare. Det innebar för mig en tomhetskänsla och ett förnekande av jagets existens. Mitt jag var redan förlorat, men detta gav ytterligare näring till upplevelsen av att jaget inte alls fanns till.

För mig var det alltså livsviktigt att träffa en personlig läkare. Någon som gjort läkarkunskapen till sin egen, och inte bara likt en maskin rabblade något som sagts på läkarhögskolan.
Och även om någon annan kopierade och tränade in Ankers terapimetod i minsta detalj, skulle allt gå förlorat. För det var det personliga mötet jag behövde. Ankers teknik hade inget egenvärde. Det var bara ett transportmedel för det som låg bakom. 
Det var egentligen inte hans metoder som var det viktiga. Det var att han var personlig i sina metoder som betydde något för mig. Det gav mig ett annat jag att föhålla mig till och därigenom upptäcka mitt eget jag.

"Jag hade aldrig vågat gå utanför min tanke, för där fann jag en liten trygghet från all den ångest jag hade inom mig."

Dessutom upplever jag att mitt tillfrisknande från schizofreni handlade om att lära mig uppleva mitt ologiska varande. Någonting som inte går, som inte ska greppas med tanken. För det var det som var mitt stora problem. Jag hade aldrig vågat gå utanför min tanke, för där fann jag en liten trygghet från all den ångest jag hade inom mig. 
Men problemet var att det var mitt krampaktiga tag om tanken som gav mig ångest. Det hindrade mig från att uppleva varandet och därigenom mitt jag. Och avsaknaden av jaget var det som var min stora ångest. En ond cirkel, kan man säga.
Och detta skulle ingen kunnat hjälpa mig med som själv är låst av sin tanke. Det var de tidigare psykologerna, eftersom de bara utgick ifrån färdiga läkarkunskaper. Hur skulle de kunna visa mig att det finns ett ologiskt vara?

Ankers personliga läkarstil var inte färdig på samma sätt. Den hade intuitiva inslag. Det vittnade om att det fanns något bortom logiken. 
Det innebar att jag så småningom själv också vågade släppa taget om den färdiga döda tanken. Ge upp, leta mig tillbaka och börja vid noll igen. Fylla mening i mitt språk med min person. Istället för att som jag tidigare förgäves försökt göra, hitta mening åt språket inne i språket. 
Det fanns ingen som tidigare talat om för mig att man kan vila och finna kraft i sitt unikum. 

"Jag hade inget jag och det gjorde att min stora svårighet var att få in en fot i världen."

En annan positiv sak med Ankers personliga terapi var att den inte var låst av en på förhand chemalagd terapiprocess.
Det innebar för mig att det alltid fanns någon krok att ta tag i för att få terapin att rulla vidare. Jag hade inget jag och det gjorde att min stora svårighet liksom var att få in en fot i världen. För var ska man börja när det inte ens finns någon utgångspunkt?
Och med en monoton terapimetod hade det aldrig gått. 
Men genom att vi hela tiden utgick från stunden och pratade eller gjorde någonting utifrån min sinnesstämmning och mina känslor, så hittade jag ändå om och om igen någonting att ta tag i att uttrycka för att få kontakt med mig själv. 
Det hände att vi gick och köpte glass, eller gick till sporthallen och simmade. Eller något annat som till synes inte hade med terapi att göra. Anker utgick helt och fullt ifrån vad som för stunden kunde vara närande. Och så småningom växte mitt jag fram och med det kom jag in i världen. 

Ankers sökande, böjliga terapimetod påminner ganska mycket om den konst och musik som jag tycker allra bäst om. 
När det är ett fritt, levande uttryck utan tanke på vad som är rätt eller fel. 
Till exempel Vinsor Moccoys serie "Little Nemo In Slumberland", som kom till vid sekelskiftet i seriernas barndom. Skaparglädjen lyser. Det finns inget namn på seriens stil, vad man ska kalla detta härliga flöde. Naturligtvis kan man så här i efterhand strukturera upp vad det egentligen var som herr Vinsor sysslade med, och sedan bilda skola för denna stil. 
Sedan kan man stirra sig blind på denna struktur och aldrig mera tänka sig någon annan seriestil, eller någonting som inte strikt följer stilens schema.
Men när serien gjordes var den ett personligt ihopkok av dåtidens affischlayout, en tillbakablick på barockarkitektur och en dos surrealism. 
Det finns en skönhet i sökandets krokiga, inte helt tillrättalagda linjer, tycker jag. En färg och lyster som perfektionismen inte kan ersätta.
Denna krokiga linje var nödvändig för mig, mitt tillfrisknande. 

"När man kommer till människornas språkliga värld blir det lite si och så med det fria skapandet. Här råder många gånger strikta regler, ramar och standardlösningar för hur uttrycken ska och får se ut."

När jag tänker på naturen så fylls jag av en upplevelse av hur kreativt det är där. I naturen finns det inte någon som kommer och talar om vad som är rätt och vad som är fel. Naturen experimenterar fritt, och provar hejdlöst alla möjliga lösningar för hur livet kan se ut. Där finns allt ifrån små bakterier till stora elefanter, blommor, träd och oändligt mycket annat. Ingenting är mer rätt än det andra. Allt är rätt på sitt sätt.
Naturens fantasi verkar vara obegränsad och det råder ett fritt, spontant skapande. Det leder till en härligt mångfaseterad flora av växter och djur.
Men när man kommer till människornas språkliga värld blir det ju lite si och så med det fria skapandet. Här råder många gånger strikta regler, ramar och standardlösningar för hur uttrycken ska och får se ut. 
Den som går utanför dessa ramar har gjort fel, heter det ofta. Säkrast är att aldrig uttrycka sig spontant. Att alltid ha i åtanke hur man ska spela, måla, sjunga, skriva och dansa så att det blir rätt. Det finns språkpoliser inom alla områden som annars kommer och tar en i öronen.

Varför är det då så strikta regler för hur man får uttrycka sig språkligt? Varför kan inte människan vara lika fri som naturen?
Naturen skapar antagligen så hejdlöst och spontant helt enkelt för att det inte finns någon standardmall för hur ett jordklot ska se ut. Det får bli som det blir, helt enkelt. Och hur det än blir så har det blivit helt rätt, eftersom naturen inte har någon annan avsikt än att vara vad den är.
Människan däremot vill gärna ha koll på vad det är för stil man håller på med. En mall, en förebild att försöka följa och uppnå. Det ger trygghet, identitet. Man får en titel och förhoppningsvis blir man till och med ett känt namn inom det område man är verksam i. 
Och det är väl här skillnaden ligger. 
Det händer något när man har i åtanke hur reglerna ser ut inom det område man uttrycker sig. Man rör sig på välkända vägar. Men skapandet uppstår ju när man hittar på någonting nytt. Och hur ska man hitta något nytt på en redan utforskad väg?
En begränsning uppstår. Man kan inte göra hur som helst. Man måste göra som man ska göra.

För att knyta ihop det här resonemanget, så menar jag att det alltså finns olika sätt att förhålla sig till språket. Det ena sättet bygger på att språket är någonting orubbligt och statikt. Att det inte fanns möjlighet att ta sina erfarenheter och intryck och sätta ihop dem till en egen stil, ett personligt uttryck.
Detta gjorde att det inte fanns möjlighet till ett skapande.
Något som jag var i behov av, för att kunna bli verklig.
Om jag lider av att jag inte känner mitt jag, så måste jag ju skapa mig ett förhållande till mitt jag.
Det andra synsättet bygger på att språket är någonting föränderligt, böjligt.
Då blev det möjligt för mig att förändra min värld. Att börja lita på min egen väg, mitt jag och min person.
Då kunde jag bli frisk från schizofreni.

© 1999 Eric Malmberg