1.12.2

News

mar 18, 2016
Kategoria: General
Napisał: czilboj

Deras underkläder kommer i en stor mängd olika varianter, färger, former, storlekar och modeller. Detta är för att det ska finnas något som passar alla. De har satsat på att ha hög kvalitet på sina varor och trots detta hålla låga priser. De har försökt bygga ett sortiment baserat på underkläder som ”ser bra ut på alla”. Sexiga underkläder och kläder online till Sveriges billigt priser! klicka här

CMS - 1.12.2 - Kolonia
 

Bokprojektet

 

 

Utdrag ur bokprojektet
Vad som än sker
Av Petri Rantavuori


När ångesten blir för svår brukar jag dra ur telefonjacket. Då är tiden min egen domän och jag känner mig tvungen att enbart ägna mig åt mig själv. De senaste åren har jag allt oftare stängt ute den hotfulla, hånfulla, och krasst elitinriktade omvärlden med sina meterlånga giftgaddar. En duperande omvärld som inte sett mig med särskilt blida ögon. Man drog sig inte för att offentligt, spontant kräkas en infekterad fyllespottloska rakt i mitt paralyserade ansikte. Det var inget konstigt med att man använde blyga, tysta Jonny som avreaktionens dörrmatta. Det gick ju utan problem för sig att utse mesiga Jonny till ensam syndabock vid spottkoppen eftersom det endast var snälldumma Jonny det drabbade.

Det var på den tiden när jag bodde i Jönköping - den lilla, pittoreska skvallerstaden med långa kaninöron i norra Småland som tycker sig vara större och märkvärdigare än multimiljonstaden New York i störst-bäst-vackrastlandet USA. Men som egentligen mest är en liten oansenlig andningspaus mellan Stockholm och Göteborg vid Vätterns södra spets. Blinkar man på fel ställe missar man hela stan, typ. Likt en startsträcka på en genomfartsled med storstadskomplex häckar den där i Bibelbältet med sina vackra utsiktsplatser, högtravande ambitioner och fröjdiga frikyrklighet.

Hur klarade sig folk förr i tiden när telefonen inte fanns och internet inte ens var uppfunnet?

För att vara riktigt säker på att få vara ifred från alla hycklande hyenor och läka de blödande, inre sår som Sveriges Jerusalem lämnat efter sig i min bräckliga själ, har jag på en femårings besserwisservis trotsat alla flotta, smäktande, storslagna erbjudanden som oannonserat uppenbarar sig metervis i brevlådan, var som helst där fri yta finns på bussen, eller helt enkelt som en förhatlig, ofrivillig andhämtning mitt i en spännande film på TV4 om att köpa mig en tjusig, måste-ha-annars-finns-jag-inte-mobiltelefon att glänsa med inför en häpen publik. Vad ska jag med en Kalle-Ankapipande juppienalle till?

Måste man alltid vara tillgänglig för att man ska klassifiseras som en modern och framåtsträvande människa? Hur klarade sig folk förr i tiden när telefonen inte fanns och internet inte ens var uppfunnet? Jag vill inte tillhöra den karaktärslösa, hippa kategorin som sitter på spårvagnen och pratar högt så att alla hör mig berätta för den nyfikna kompisen på andra sidan vilken del av stan jag råkar befinna mig i just i det ögonblick när nallens förhatliga, öronbedövande signal ropade välkommen till cyberspace och att jag just inhandlat camembertost till kvällens fest. För det är väl sådan man blir efter ett tag när man äger en mobiltelefon. Kroniskt pratsjuk.

Det är målet och endast slutstationen som är viktig, som fokuseringen inriktas på.

Klarar inte den moderna, framåsträvande, sociala, kompetenta människan av att vara ensam med sina egna tankar längre? Var finns tiden för enskildhet och tystnad i den stressade, maniskt uppjagade tillvaro som råder? Med gasen i botten på högsta växeln rusar vi fram med mobiltelefonens hörlur i ena örat och walkmanradions i den andra. Det är målet och endast slutstationen som är viktig, som fokuseringen inriktas på. Men vägen dit då? Är den ingenting värd?

Alla timmar som tillbringats med förberedelser och uppbyggnad? Vad är väl det värt när man kan glänsa med en förgylld trofé från Big Brother och bli en mediakåt pseudokändis och hamna på Se&Hörs löpsedlar i ett halvår och tjänstgöra som kändisbartender på Bindfeldts coktailpartyn. Då har man lyckats i livet. Blivit något. Någon som folk på gatan minns. I ett halvår. Den efterföljande baksmällan, när Hänt Extras sensationslystna, skvallertanter tröttnat på den alltmer krävande före detta celebritetens intrikata divafasoner, händer bara andra. När före detta, närgångna fans åtalar en för en misstänkt våldtäkt under c-kändisens senaste bravader på Statt i Vilhelmina. Då är man plötsligt inte så slängd i käften längre. Inte ens om man heter Robban Andersson.

En skilsmässa är alltid ett misslyckande.

Ända sedan den där oannonserade domedagen med stort D för tre år sedan när livet varit ovanligt rått och skoningslöst mot min känsliga natur har jag sökt mig till min oas – hemmet. Min dåvarande fru Greta, som jag älskade så mycket, lade korten på bordet vid min hemkomst: "Ska du eller jag flytta?"

Att söka efter ett logiskt svar på en chockerande frågeställning när man trodde sig ha läget under kontroll är inte helt enkelt. Än idag finns den bultande, svidande smärtan kvar som ett ärr efter ett snärtigt knivhugg i bröstet. En skilsmässa är alltid ett misslyckande. En smolk i glädjebägaren man önskar att man slapp uppleva. En nyttig livserfarenhet rikare. Men till vilket pris? "Vågar jag lita på kvinnor efter det här? Kan jag och, framför allt, vill jag?", tänker jag när jag tittar ut genom bussfönstret på väg hem från styrketräningen, och försöker hålla tillbaka tårarna som är på väg att tränga igenom de glansiga, blå ögonen.

Det är inte lätt att glömma och gå vidare i livet när hysteriska Greta med sina livströtta ögon, vilt fäktande armar och kroniska idetorka om vad hon ska ta sig till här i livet, likt en vandrande vålnad med jämna mellanrum blottar sin rigidfeministiska uppenbarelse med alltid lika butter uppsyn på väg till bussen eller på väg hem från sina nattliga tirader hos uteliggarna i någon av de mörka, kalla, urinstinkande gränderna i någon av stadens dolda avkrokar.

Jag ska precis stiga av 75:ans sprängfyllda, syrefattiga och till nervsammanbrott enerverande, dånande, tjutande och babyskrikande buss vid Fänkålsgatan på Lövgärdet när jag i ögonvrån plötsligt, och inte alls lustigt, skymtar en frustande, stönande Greta komma gåendes uppifrån backen med två välfyllda Willyskassar. Funderar starkt på att åka en hållplats till bara för att slippa möta den där besvikna, missförstådda, underliga synen som Gretas frånstötande uppenbarelse utstrålar. Men varför ge henne den presenten? Varför ska jag smyga mig undan bara för att Greta råkar befinna sig på samma plats vid samma tid? Varför ska jag behöva åka omvägar för att slippa konfroneras med en före detta? En föredetting. En loser.

Det är mycket jag inte förstår med Gretas beteende just den där kvällen.

Skolkar från livet är vad hon gör, markattan. En livsskolkare, med rätten att förstöra sitt eget liv. Den skadeglädjen är hon inte värd, tänker jag och stiger snabbt av bussen innan dörrarna stängts igen och går med snabba, bestämda kliv med mina nyinköpta, svarta eccoskor och tunga väska med träningskläder på höger axel hemåt, fullt medveten om att Greta flåsande hasar sig fram bakom mig. Det är gott åt henne att hon fick syn på mig, tänker jag. Så att hon fick lite att fundera på. Ökar takten och småspringer hem den sista biten. Förr var Greta alltid bedrövad. Nu är hon bredrövad. That´s life!
Får hon provision för varje ord hennes väl förseglade läppar förtiger? Det är mycket jag inte förstår med Gretas beteende just den där kvällen. Sedan dess har jag förgäves med alla medel sökt svaren på vad som fick henne att bli så frånstötande, hatisk, människofientlig. Förändrad. På en dag hade hon bytt skepnad både till klädsel och uppförande. Hennes språk var syrlig, sarkastisk, misstänksamt avvaktande, kort. Dagen innan hade jag åtminstone kunnat skymta en viss strimma av kärlek i Gretas ögon. Vad hände sedan? Blev hon hjärntvättad när hon besökte feministiska, manshatande, kvinnofolkhögskolan? Det var inte första gången den blev tvättad i så fall.

För att inte tala om alla obehagliga, närgångna frågor som med jämna mellanrum poppar upp som popcorn i en kastrull i skallen när jag minst anar det. "Varför?" "Vad har jag gjort för fel?" "Var började det gå snett?" "Varför sa hon inte något i ett tidigare stadium så att vi tillsammans kanske kunde reda ut saken, innan det var för sent?" "Att älska i nöd och lust..?"

Med frågorna följer också den ofattbara ångesten. En intensiv, molande smärta som med en dömande röst håller sin järnklo över mitt hopkrupna bröst och stänger till syretillförseln medan den tyst, så att bara jag hör, på Stalinmanér viskar och ställer allt på sin spets. "Varför finns du?" Du duger inte!" "Hälften hade varit nog."
Den vältränade kroppen blir under en ångestattack på ett ögonblick genomblöt av kallsvett som rinner längs ryggraden. Den suger sig obevekligen in i märgen och får mig att längta efter en lång och härlig dusch eftersom också underlivet förvandlats till ett sjöslag av kylslaget lortvatten.

Det var liksom slutdiskuterat.
Hur man nu kan avsluta en diskussion som inte ens påbörjats?

Publicerad av Vardagsmakt/Göteborg 2004

Previous page: Aktuella filmer  Następna strona: Spegeln